Ja, nu är jag hemma med Mathilde. Min lilla dotter som gör mig så skör och så rastlös. På samma gång. Jag och Mathildes mamma, min kära hustru, har delat upp föräldraledigheten så att jag är hemma 2-3 veckor i stöten och hon hemma de första två hela veckorna i varje månad. Då är jag redaktör och det är svårt att göra på annat sätt. Det går liksom inte att koncentrera sig halvdagar. Men så kan jag också "koncentrera" mig heltid för Mathilde när det är den tiden.
I söndags åkte Mathilde och jag till farmor och farfar i Nora. Mathilde lyser upp blicken på dem båda, och det är en fröjd att se. Men resan dit och tillbaka, jag framme vid ratten och Mathilde en bra bit från krockkuddarna där bak, det är inte en lätt sak.
Skör. Jo, jag har väldigt svårt att sätta gränser och när jag behöver göra saker för mig eller för vårt hem och inte bara för Mathilde, så lyckas jag inte. Mathilde drar i mina fingrar och kläder dit hon vill att jag ska gå. Jag viker mig totalt, i alla fall så mycket så att hon känner sig nöjd. Nöjd som en 1,5 åring kan vara...
Rastlös. Samtidigt växer frustrationen över att inte få göra allt det där som pockar på. Disken. Lunchen. Kolla e-posten. Blogga. Förbereda redaktionsarbetet som startar på torsdag. Att sitta och sortera pennor med dottern, titta på när hon skuttar omkring med sin docka eller hoppa från byrån i vårt sovrum till sängen där hon sitter om och om igen. Man blir rastlös efter en stund. Men inte hon. Hon njuter av den jordbävning som uppstår då jag landar i den mjuka madrassen. Mathildes eget språk med dockan förstår jag inte, men jag är väl där för att lära mig. Pennorna som hon ständigt sliter ur skåpet som vi inte lyckats barnsäkra ger henne sån glädje. Mig frustration.
Sånt är livet som pappaledig till en alldeles underbar dotter.
