Jaha. Så var den korta semestern snart slut... Inte så att jag väntar på att få börja jobba igen. Jag hade gärna varit ledig lite till. Men just nu sitter jag här, sen fredagskväll och väntar på att hustrun har nattat färdigt. Är mamma hemma, så är det bara hon som duger för nattning - enligt Mathilde. Men det tar lång tid... Längre för varje gång, tycker jag. Kanske för att Sabine somnar till hon också. Jag får väl gå och väcka henne, utan att väcka Mathilde.
Vi har precis kommit hem till Norrköping. Gått en runda runt Strömmen. Ätit glass. Under semestern har vi lyckats hålla oss undan stan. Varit hos mina föräldrar första veckan, andra veckan med Sabines familj. Det var stort internationellt bröllop i helgen. Sabines lillebror Dag gifte sig med sin amerikanska fästemö Elizabeth. En tredjedel spansktalande svenskar, en tredjedel italienare (varav de flesta tydligen inte kunde engelska) och en tredjedel amerikanare med få kunskaper i annat än engelska. En litteraturprofessor och vän till familjen gjorde ett tappert försök att hålla sitt tal både på engelska och italienska - han simultantolkade sig själv. Jag hoppas inte det var en google-översättning han använde sig av. Uttalet var i alla fall mycket amerikanskt...
Nu sista veckan har vi hattat lite. Först firade vi vår sjuåriga bröllopsdag med att städa hela Ekebyholms slott (kändes det som) efter bröllopsgästerna... Som vanligt blev det vår lilla familj som lämnar en sån här släkt tillställning sist för att ordna upp efter de andra. Sedan åkte vi till Orkesta kyrka där vi gifte oss för sju år sedan. Jag lyckades överraska Sabine med ett lyckohjärta i brons (Kalevala) som liten kärleksgåva. Mathilde ryckte dock till sig paketet och ansåg sig ha rätten att bära smycket resten av dagen. På frågan om vems smycket tillhörde var dock svaret klart: "Det är mammas, men jag bara låna!" Två-åringen vet vad som är vems. Det är lycka, det också.
Vi har haft sju lyckliga år tillsammans. Det känns som några veckor och som ett helt liv. Lycka är ju ett begrepp som är svårt att beskriva. Det innehåller ju också sorger och bekymmer och motgångar - men mötta tillsammans. Men just den här dagen, den 30 juli, är det bara fyllt av glädje och förundran. Tänk att hon gifte sig med mig ändå...
På vår bröllopsdag blev jag också farbror för första gången. Till en Selma Beata, min bror Joel med hustrun Anselas första lilla skatt. Så ett par dagar i den här sista semesterveckan har vi också ägnat åt att se det lilla underverket.
fredag, augusti 03, 2007
lördag, juni 09, 2007
Ett tag sedan nu...
Ja, så var det ett tag sedan jag skrev. Läste nångonstans på ett ställe att man tyckte att det var intressant det som skrevs här på min blogg. Ha, ha. Det skrivs ju inget...
Men i alla fall. Solen och värman är här. Vi har haft en fantastisk fin sabbatseftermiddag, jag och min lilla familj. Mathilde har visserligen haft feber av och till nu under två veckors tid. En inflamation i innerörat som behandlats med Mållipekt under fem dagar, men feber och irriterat öra har av och till visat sig även efter det. Sedan igår har hon inte haft feber för den här gången. Så vi vågade oss ut på en liten utflykt i värman.
Först sov vi en liten eftermiddagslur - vi passar på att sova middag precis som Mathilde så här på helgerna. Men så snart vi vaknat vid 16-tiden packade vi några väskor och åkte ut till Lindö. Mathilde är badsugen ända sedan farmor och farfar tog henne till Folkparken på nationaldagen - poolen var visst fylld där och det blev populärt.
Men vad hett det var! Det kändes som vi kommit till sydeuropa. Det var inte bara varm och kvalmigt, det var också en sådan härlig blandning av människor på området. Muslimer, syrianer, svenskar, afrikaner. De satt familjevis med filtar och kassar och kylväskor. Det såg ut som de tillbringat hela dagen där. Grillade och hade sig. Jättetrevligt. Fastän vi inte var med, kändes det ändå som att man var familj och hade gemenskap på något sätt. Det blir ju lite trångt på ett sånt där ställe.
Vi är ju annars ganska ensamma - långt från familj och släkt. Visst har vi många goda vänner här i Norrköping, men vi har nog inte fått för oss att be dem packa ihop saker och käk för en dag och sitta på filtar med oss. Men det kanske skulle vara en idé!
Vi får se.
Men i alla fall. Solen och värman är här. Vi har haft en fantastisk fin sabbatseftermiddag, jag och min lilla familj. Mathilde har visserligen haft feber av och till nu under två veckors tid. En inflamation i innerörat som behandlats med Mållipekt under fem dagar, men feber och irriterat öra har av och till visat sig även efter det. Sedan igår har hon inte haft feber för den här gången. Så vi vågade oss ut på en liten utflykt i värman.
Först sov vi en liten eftermiddagslur - vi passar på att sova middag precis som Mathilde så här på helgerna. Men så snart vi vaknat vid 16-tiden packade vi några väskor och åkte ut till Lindö. Mathilde är badsugen ända sedan farmor och farfar tog henne till Folkparken på nationaldagen - poolen var visst fylld där och det blev populärt.
Men vad hett det var! Det kändes som vi kommit till sydeuropa. Det var inte bara varm och kvalmigt, det var också en sådan härlig blandning av människor på området. Muslimer, syrianer, svenskar, afrikaner. De satt familjevis med filtar och kassar och kylväskor. Det såg ut som de tillbringat hela dagen där. Grillade och hade sig. Jättetrevligt. Fastän vi inte var med, kändes det ändå som att man var familj och hade gemenskap på något sätt. Det blir ju lite trångt på ett sånt där ställe.
Vi är ju annars ganska ensamma - långt från familj och släkt. Visst har vi många goda vänner här i Norrköping, men vi har nog inte fått för oss att be dem packa ihop saker och käk för en dag och sitta på filtar med oss. Men det kanske skulle vara en idé!
Vi får se.
lördag, mars 03, 2007
Om inte jag som förälder, vem då?
Känner mig just nu irriterad över att höra om temakvällen i svt2 med titeln "Barnatro" och samtidigt inte kunna se den. Jag läser programpresentationen på svt.se. Visst får man ställa frågor - frågor ska ställas, men ibland säger frågor mer än svar: "Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små eller ska de få välja själva?... Har barn rätt till att själva skapa sig en kunskapsgrund eller ska föräldrarna få välja det alternativ de tror är bäst för barnens utveckling?"
Dessa frågor väcker större frågor. Vad är det för ett samhälle som föder dessa frågor?
Vem står närmast barnens bästa om inte föräldrarna? Eller är det särskilt utbildade pedagoger? Speceillt lämpade politiker? Av vilken ideologisk färg? Kan man uppfostra barn till areligiösa och apolitiska varelser? Vilken ideologisk och politisk gruppering är intresserad av att ta över våra barn innan vi föräldrar hunnit påverka dem för mycket? När ska barnet ha frihet att själv välja sin världsbild och tro? Vid 12 års ålder? Vid 15 år eller 18 år? Vem har då rätt att ge dem den kunskap de behöver för att fatta ett informerat beslut?
Som förälder blir man bara ledsen och undrande. Tillhör jag den där utopiska gruppen föräldrar utan några farliga föreställningar om världen och som får fortsätta ge mitt barn av min visdom och livserfarenhet? Vem ska jag gå till för att få saken avgjord? Jag vill veta nu, så jag inte gör mitt barn någon fortsatt skada och kan anlita bättre lämpade vårdnadshavare.
Det blir värre
Sedan när man läser programtablån för kvällen om vilka dokumentärer och filmer som ska ligga till grund för studiogästernas och vi tvtittares slutsatser blir man mörkrädd. "The Virus of Faith", "Halleluja-bröllop" och "Jesus camp". Nästan allt av tro som presenteras under kvällen tycks vara mer av det suspekt karismatiska och högerkristna slaget. Knappast representativt för det stora flertalet kristna i Sverige idag. För den vanlige fördomsfulle tvtittaren blir bilden av troende människor obalanserad - även om jag kan beundra ungdomarnas mod och tro i "Halleluja-bröllop". Men deras livsval passar sig liksom inte riktigt i vårt frigjorda Sverige. "Jesus Camp" må handla om uppriktigt troende människor - med all respekt - men kristendom blandat med politiska maktambitioner känns otäckt. Vi är många kristna som gärna ser att det inte ens betraktas som kristendom. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra av dessa utgångspunkter?
Som sagt, jag finns inte i landet och kan inte se programmen men känslan som texterna i programpresentationen ger, får mig att känna mig illa till mods.
Inget av det som visas representerar mig som troende. Snarare tycks det förstärka nidbilden av mig som kristen. Och utifrån nidbilden ska man dra den väl avvägda och balanserade slutsatsen.
När jag och Sabine, min fru, pratar om detta på telefonen suckar vi. Så klart vi vill att vår lilla dotter ska välja Jesus när hon blir stor och kan fatta sina egna beslut. Men vilken förälder - troende eller ej - vill ha barn som aldrig blir vuxna och som inte är självständiga och inte kan fatta sina egna beslut? Frågorna som ställs på svt.se och som jag inleder med förutsätter någon slags tes att alla barn som växer upp i kristna familjer - och då särskilt snäva, rigida och icketänkande kristna familjer (för att måla upp en karikatyr) - automatiskt, som icketänkande mähän, tvångsmässigt väljer att bli kristna när de får välja själva (om de nu får välja).
När jag ser omkring mig och min erfarenhet med att arbeta i kyrkan så kan man egentligen inte förutse vilka barn som kommer att stanna i tron och vilka som kommer att välja bort tron. Utan att vilja såra någon, så är min känsla den att ju hårdare och strängare kristen uppfostran desto större vilja hos barnen att bryta sig loss. Risken är att barnen som vuxna sedan lever med ett negativt beroende - en känsla av att de aldrig kan fatta ett beslut självständigt från sina föräldrars vilja och tro. Alla deras beslut relateras till barndomen och fattas som en motreaktion.
Barn som fått smaka på en positiv och varm kristna tro och livssyn genom sina föräldrar och som fått bekräftat under sin uppväxt att de kan göra sina egna val och respekteras för det har mycket större chans att välja en positiv och innerlig kristen tro.
Så med tanke på det kan jag inte förstå svt:s temakväll som något annat än ett obalanserat angrepp på den kristna tron och barnens rätt till sina föräldrars livserfarenhet och livssyn. Visst, sen kan man säkert diskutera hur barn far illa i en vuxenvärld som inte bryr sig om dem och inte ens tänker på deras bästa - men det är en värld utanför den kristna kyrkan (för det mesta).
Bara ett litet PS: När jag själv gick i en kristen friskola på gymnasiet slapp jag bli mobbad för min spinkiga lekamen och annat som jag inte ens vill nämna. Dessutom fick jag lära mig allt som läroplanen krävde (evolutionsteorin och sexualkunskap - till och med utförligare än i det kommunala högstadiet, tack Ingrid) och lite till. I den kommunala skolan hade jag inget alternativ till evolutionsteorin - i den kristna friskolan hade jag både ett och två alterantiv till evolutionsteorin (skapelseberättelsen/teorin och designteorin som bara var i sin linda då). Valmöjligheter får man inte om utbudet av livssyn och tro är ensidigt.
Dessa frågor väcker större frågor. Vad är det för ett samhälle som föder dessa frågor?
Vem står närmast barnens bästa om inte föräldrarna? Eller är det särskilt utbildade pedagoger? Speceillt lämpade politiker? Av vilken ideologisk färg? Kan man uppfostra barn till areligiösa och apolitiska varelser? Vilken ideologisk och politisk gruppering är intresserad av att ta över våra barn innan vi föräldrar hunnit påverka dem för mycket? När ska barnet ha frihet att själv välja sin världsbild och tro? Vid 12 års ålder? Vid 15 år eller 18 år? Vem har då rätt att ge dem den kunskap de behöver för att fatta ett informerat beslut?
Som förälder blir man bara ledsen och undrande. Tillhör jag den där utopiska gruppen föräldrar utan några farliga föreställningar om världen och som får fortsätta ge mitt barn av min visdom och livserfarenhet? Vem ska jag gå till för att få saken avgjord? Jag vill veta nu, så jag inte gör mitt barn någon fortsatt skada och kan anlita bättre lämpade vårdnadshavare.
Det blir värre
Sedan när man läser programtablån för kvällen om vilka dokumentärer och filmer som ska ligga till grund för studiogästernas och vi tvtittares slutsatser blir man mörkrädd. "The Virus of Faith", "Halleluja-bröllop" och "Jesus camp". Nästan allt av tro som presenteras under kvällen tycks vara mer av det suspekt karismatiska och högerkristna slaget. Knappast representativt för det stora flertalet kristna i Sverige idag. För den vanlige fördomsfulle tvtittaren blir bilden av troende människor obalanserad - även om jag kan beundra ungdomarnas mod och tro i "Halleluja-bröllop". Men deras livsval passar sig liksom inte riktigt i vårt frigjorda Sverige. "Jesus Camp" må handla om uppriktigt troende människor - med all respekt - men kristendom blandat med politiska maktambitioner känns otäckt. Vi är många kristna som gärna ser att det inte ens betraktas som kristendom. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra av dessa utgångspunkter?
Som sagt, jag finns inte i landet och kan inte se programmen men känslan som texterna i programpresentationen ger, får mig att känna mig illa till mods.
Inget av det som visas representerar mig som troende. Snarare tycks det förstärka nidbilden av mig som kristen. Och utifrån nidbilden ska man dra den väl avvägda och balanserade slutsatsen.
När jag och Sabine, min fru, pratar om detta på telefonen suckar vi. Så klart vi vill att vår lilla dotter ska välja Jesus när hon blir stor och kan fatta sina egna beslut. Men vilken förälder - troende eller ej - vill ha barn som aldrig blir vuxna och som inte är självständiga och inte kan fatta sina egna beslut? Frågorna som ställs på svt.se och som jag inleder med förutsätter någon slags tes att alla barn som växer upp i kristna familjer - och då särskilt snäva, rigida och icketänkande kristna familjer (för att måla upp en karikatyr) - automatiskt, som icketänkande mähän, tvångsmässigt väljer att bli kristna när de får välja själva (om de nu får välja).
När jag ser omkring mig och min erfarenhet med att arbeta i kyrkan så kan man egentligen inte förutse vilka barn som kommer att stanna i tron och vilka som kommer att välja bort tron. Utan att vilja såra någon, så är min känsla den att ju hårdare och strängare kristen uppfostran desto större vilja hos barnen att bryta sig loss. Risken är att barnen som vuxna sedan lever med ett negativt beroende - en känsla av att de aldrig kan fatta ett beslut självständigt från sina föräldrars vilja och tro. Alla deras beslut relateras till barndomen och fattas som en motreaktion.
Barn som fått smaka på en positiv och varm kristna tro och livssyn genom sina föräldrar och som fått bekräftat under sin uppväxt att de kan göra sina egna val och respekteras för det har mycket större chans att välja en positiv och innerlig kristen tro.
Så med tanke på det kan jag inte förstå svt:s temakväll som något annat än ett obalanserat angrepp på den kristna tron och barnens rätt till sina föräldrars livserfarenhet och livssyn. Visst, sen kan man säkert diskutera hur barn far illa i en vuxenvärld som inte bryr sig om dem och inte ens tänker på deras bästa - men det är en värld utanför den kristna kyrkan (för det mesta).
Bara ett litet PS: När jag själv gick i en kristen friskola på gymnasiet slapp jag bli mobbad för min spinkiga lekamen och annat som jag inte ens vill nämna. Dessutom fick jag lära mig allt som läroplanen krävde (evolutionsteorin och sexualkunskap - till och med utförligare än i det kommunala högstadiet, tack Ingrid) och lite till. I den kommunala skolan hade jag inget alternativ till evolutionsteorin - i den kristna friskolan hade jag både ett och två alterantiv till evolutionsteorin (skapelseberättelsen/teorin och designteorin som bara var i sin linda då). Valmöjligheter får man inte om utbudet av livssyn och tro är ensidigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)