Hon kan väl inte göra något ont, hon som är så söt

Så har även jag hamnat där, inträngd i ett hörn och överaskad. Ilskan kommer över mig som en ångvält, bakifrån utom syn och hörhåll. Mathilde, som nu passerat 1,5 årsstrecket, söt som en docka som precis lärt sig krama och pussa mamma och pappa kan nu också driva en vuxen man till vansinne. De som känner mig vet att jag inte blir alltför lätt arg - jag kan i alla fall dölja det rätt bra.
Den här morgonen hade jag och Mathilde en tid att passa. Mathilde kände det på sig och tänkte inte samarbeta. Den vanliga rutinen skulle följas, men Mathilde tänkte sätta pappa på prov denna morgon. Hon skrek och kastade sig, envisades med att göra allt tvärtom. Inte nog med att hon själv gör sig illa genom att kasta sig mot väggar och golv, man krossas på insidan av att göra illa henne även genom att hålla henne borta från de allra hårdaste kanterna.
Till slut rann det över, som sagt. I panik börjar jag slå händerna i golvet för att få ur mig energin. Rusar in i vårt sovrum och slänger igen dörren med en smäll och börjar boxas med resårmadrassen. Chockad över de mörka känslor som väller över mig och ur mig hör jag inte hur Mathildes trilska skrik har tystnad och istället tagits över av förtvivlad gråt.
Själv gråter jag också och försöker lugna ner mig innan jag öppnar dörren igen. Mathilde klamrar sig fast vid mitt ben och vill upp i famnen som hon alldeles nyss försökt vränga sig ur med våld. Vi gråter båda två och kramas. Så här ville vi inte ha det egentligen. Hur kunde det bli så?
En timme försenare samarbetar Mathilde utan att jag ens behöver påpeka vad som ska göras. En vän ringer och har några frågor. Jag berättar vad som hänt och känner mig förtvivlad. Hon säger att det där händer var och varannan dag med deras 2,5 åring. Jag tröstar mig för den här gången och tänker förtränga kunskapen.
Njuta av dagen som är idag. Inte låta mig stressas av överenskomna tider eller överföra undertryckt stress på min dotter. Vi ska ta det lugnt. Jag är ju föräldraledig. Varför passa tider? Det blir det ju tillräckliga övningar för när dagis börjar.
När jag kommer till den avtalade tiden förklarar jag mig och säger att Mathilde lyckades göra mig galen...
De andra i rummet är barnlösa, med undantag av en som har en 3 månaders bäbis som sover och äter.
- Inte kan väl hon som är så söt göra något sånt, säger de alla med en mun.
Ingen tror mig. Jag är förälder.

Hemma och pappa

Ja, nu är jag hemma med Mathilde. Min lilla dotter som gör mig så skör och så rastlös. På samma gång. Jag och Mathildes mamma, min kära hustru, har delat upp föräldraledigheten så att jag är hemma 2-3 veckor i stöten och hon hemma de första två hela veckorna i varje månad. Då är jag redaktör och det är svårt att göra på annat sätt. Det går liksom inte att koncentrera sig halvdagar. Men så kan jag också "koncentrera" mig heltid för Mathilde när det är den tiden.
I söndags åkte Mathilde och jag till farmor och farfar i Nora. Mathilde lyser upp blicken på dem båda, och det är en fröjd att se. Men resan dit och tillbaka, jag framme vid ratten och Mathilde en bra bit från krockkuddarna där bak, det är inte en lätt sak.
Skör. Jo, jag har väldigt svårt att sätta gränser och när jag behöver göra saker för mig eller för vårt hem och inte bara för Mathilde, så lyckas jag inte. Mathilde drar i mina fingrar och kläder dit hon vill att jag ska gå. Jag viker mig totalt, i alla fall så mycket så att hon känner sig nöjd. Nöjd som en 1,5 åring kan vara...
Rastlös. Samtidigt växer frustrationen över att inte få göra allt det där som pockar på. Disken. Lunchen. Kolla e-posten. Blogga. Förbereda redaktionsarbetet som startar på torsdag. Att sitta och sortera pennor med dottern, titta på när hon skuttar omkring med sin docka eller hoppa från byrån i vårt sovrum till sängen där hon sitter om och om igen. Man blir rastlös efter en stund. Men inte hon. Hon njuter av den jordbävning som uppstår då jag landar i den mjuka madrassen. Mathildes eget språk med dockan förstår jag inte, men jag är väl där för att lära mig. Pennorna som hon ständigt sliter ur skåpet som vi inte lyckats barnsäkra ger henne sån glädje. Mig frustration.
Sånt är livet som pappaledig till en alldeles underbar dotter.

En ny dag

Jag ska kanske inte skriva så långa bloggar som den i går kväll… Men vad gör man inte när man har all tid i världen, långt hemifrån på ett engelskt internat i Binfield, Birkshire. Sabine och Mathilde här hemma hos svärmor och väntar på mig.

Solen skiner. Det är sabbatsmorgon och jag funderar vilken gudstjänst jag ska gå till här på Newbold College campus. Det finns tre att välja på. Jag har nu varit här en vecka för intensivstudier för en MA examen som hägrar 2011. Det går långsamt att studera på deltid.

En vecka kvar.

Det här är väl en lagom längd på en blogg, eller ska den vara kortare ändå?

Det är fredag kväll och livet börjar

Jag vet inte vem du är som läser det här. Men det är i alla fall fredag kväll, solen har gått ner och en känsla infinner sig och omger mig. Det är inte känslan av en spännande utekväll med kompisarna, utan en känslan av helighet och värme.
Sabbat.
Ända sedan jag var liten har den funnits där. Mina föräldrar och syskon skapade tillsammans en varm gemenskap kring livet. Mina allra tidigaste minnen är från fredagskvällens andakt med stilla klassisk musik i bakgrunden från skivspelaren. Jag och min syster och bror i soffan med pappa och någon av böckerna i serien Levande berättelser uppslagen - berättelser från Bibeln för barn. Jag kanske inte kommer ihåg helt rätt - för sabbatskvällarna har varit många sedan dess... Närmare bestämt 1 845 sabbatskvällar i mitt liv.
För mig innebär sabbaten början på livet - det var en gång början på människans tillvaro enligt Bibelns skapelseberättelse. Människan skapades till Skaparens avbild på fredagen, efter att alla däggdjur skapats. Människan var nästintill skapelsens krona, i alla fall så nära man kan komma. När dagen började lida mot sitt slut såg Gud på allt han hade gjort och såg att det var mycket gott (1 Mos. 1:31). Sedan gick solen ner och den sjätte dagen övergick till den sjunde - sabbaten, dagen då Skaparen vilar.
Människan är skapad sist av allt levande, skapelsen skulle kunna vara fullbordad. Men det är den inte. Hur lik människan än är skapad i Guds egen avbild, så är hon inte skapelsens krona eller dess fullkomning.
Sabbaten är skapelsens krona. Det upptäcker man inte minst om man studerar skapelseberättelsens kiastiska struktur. Men varför? Bibelns berättelser - inte minst berättelserna i Gamla testamentet väcker alltid samma fråga. Frågan varför? kan sedan besvaras i all oändlighet.
Några av mina egna funderingar - och jag är alldeles säkert inte ensam om dessa i människans historia - kretsar kring avsikten som Gud hade när han skapade vårt solsystem, klädde jorden i oceaner och skogsklädda berg och svalkande dalar. Vad hade Gud för mening med att fylla rummet med levande varelser av alla slag och arter. Varför skapades människan till hans avbild? Allt slutförs i en dag utan dagordning, utan måsten och plikter. Gud är inte trött, de första människorna Adam och Eva är knappast trötta, inte ens ett dygn gamla. Så dagen är inte först och främst ägnad till sömn och den slags vila.
Vad hade hänt om skapelseveckan tagit slut den sjätte dagen och en ny vecka tagit vid dagen därpå? Livet hade haft sin gilla gång, Adam och Eva hade fortsatt med sina sysslor. Framtiden hade varit en oändligt massa dagar fyllda av arbete och uppgifter, sysslor och plikter. Människan hade kanske börjat undra över sitt mål i livet och kommit fram till den tråkiga slutsatsen att målet är att ständigt vara aktiv och fylld av plikter.
Istället avslutas skapelseveckan - som sedan satt ramarna för våra veckor - med en ledig dag, utan plikter, men fylld av kravlös gemenskap, värme och omsorg.
Det står där i 1 Mos 3 att Skaparen hade för vana att söka upp Adam och Eva när kvällen kom. När de började förbereda sig för kvällens vila, ville Herren vara med och lyssna till deras tankar om dagen. Hade de upptäckt något nytt i hans skapelse? Vad hade varit roligast? Vad var de mest tacksamma för efter den här dagen?
Jag kan säkert fortsätta fundera kring den första fredagskvällen och den första sabbatens intåg i människans tillvaro. Den gången då livet var nytt och oförstört.
Varje sabbat, alla 1 845 av dem, har på något sätt inpräntat i mitt liv att det finns en mening. Att det finns en framtid. Att det finns omsorg, värme och kravlös gemenskap. Mina föräldrar ville förmedla något, som generationer tidigare förmedlat till dem och som de inspirerats till genom berättelsen om den första sabbaten i Edens trädgård. För mig är sabbaten inte först och främst slutet på en ofta tung och arbetsam vecka, utan början på något nytt. En förnyad mening med mitt liv.

Tänkt länge blir inte bättre för det

Att blogga har jag länge tänkt att jag ska göra... Men tiden är som den är, inte min bästa vän. Här kommer jag att skriva ner tankar och funderingar om livet och det som händer här.

Men just nu hinner jag inte, jag måste ju leva också.