Om inte jag som förälder, vem då?

Känner mig just nu irriterad över att höra om temakvällen i svt2 med titeln "Barnatro" och samtidigt inte kunna se den. Jag läser programpresentationen på svt.se. Visst får man ställa frågor - frågor ska ställas, men ibland säger frågor mer än svar: "Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små eller ska de få välja själva?... Har barn rätt till att själva skapa sig en kunskapsgrund eller ska föräldrarna få välja det alternativ de tror är bäst för barnens utveckling?"
Dessa frågor väcker större frågor. Vad är det för ett samhälle som föder dessa frågor?
Vem står närmast barnens bästa om inte föräldrarna? Eller är det särskilt utbildade pedagoger? Speceillt lämpade politiker? Av vilken ideologisk färg? Kan man uppfostra barn till areligiösa och apolitiska varelser? Vilken ideologisk och politisk gruppering är intresserad av att ta över våra barn innan vi föräldrar hunnit påverka dem för mycket? När ska barnet ha frihet att själv välja sin världsbild och tro? Vid 12 års ålder? Vid 15 år eller 18 år? Vem har då rätt att ge dem den kunskap de behöver för att fatta ett informerat beslut?
Som förälder blir man bara ledsen och undrande. Tillhör jag den där utopiska gruppen föräldrar utan några farliga föreställningar om världen och som får fortsätta ge mitt barn av min visdom och livserfarenhet? Vem ska jag gå till för att få saken avgjord? Jag vill veta nu, så jag inte gör mitt barn någon fortsatt skada och kan anlita bättre lämpade vårdnadshavare.
Det blir värre
Sedan när man läser programtablån för kvällen om vilka dokumentärer och filmer som ska ligga till grund för studiogästernas och vi tvtittares slutsatser blir man mörkrädd. "The Virus of Faith", "Halleluja-bröllop" och "Jesus camp". Nästan allt av tro som presenteras under kvällen tycks vara mer av det suspekt karismatiska och högerkristna slaget. Knappast representativt för det stora flertalet kristna i Sverige idag. För den vanlige fördomsfulle tvtittaren blir bilden av troende människor obalanserad - även om jag kan beundra ungdomarnas mod och tro i "Halleluja-bröllop". Men deras livsval passar sig liksom inte riktigt i vårt frigjorda Sverige. "Jesus Camp" må handla om uppriktigt troende människor - med all respekt - men kristendom blandat med politiska maktambitioner känns otäckt. Vi är många kristna som gärna ser att det inte ens betraktas som kristendom. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra av dessa utgångspunkter?
Som sagt, jag finns inte i landet och kan inte se programmen men känslan som texterna i programpresentationen ger, får mig att känna mig illa till mods.
Inget av det som visas representerar mig som troende. Snarare tycks det förstärka nidbilden av mig som kristen. Och utifrån nidbilden ska man dra den väl avvägda och balanserade slutsatsen.

När jag och Sabine, min fru, pratar om detta på telefonen suckar vi. Så klart vi vill att vår lilla dotter ska välja Jesus när hon blir stor och kan fatta sina egna beslut. Men vilken förälder - troende eller ej - vill ha barn som aldrig blir vuxna och som inte är självständiga och inte kan fatta sina egna beslut? Frågorna som ställs på svt.se och som jag inleder med förutsätter någon slags tes att alla barn som växer upp i kristna familjer - och då särskilt snäva, rigida och icketänkande kristna familjer (för att måla upp en karikatyr) - automatiskt, som icketänkande mähän, tvångsmässigt väljer att bli kristna när de får välja själva (om de nu får välja).
När jag ser omkring mig och min erfarenhet med att arbeta i kyrkan så kan man egentligen inte förutse vilka barn som kommer att stanna i tron och vilka som kommer att välja bort tron. Utan att vilja såra någon, så är min känsla den att ju hårdare och strängare kristen uppfostran desto större vilja hos barnen att bryta sig loss. Risken är att barnen som vuxna sedan lever med ett negativt beroende - en känsla av att de aldrig kan fatta ett beslut självständigt från sina föräldrars vilja och tro. Alla deras beslut relateras till barndomen och fattas som en motreaktion.
Barn som fått smaka på en positiv och varm kristna tro och livssyn genom sina föräldrar och som fått bekräftat under sin uppväxt att de kan göra sina egna val och respekteras för det har mycket större chans att välja en positiv och innerlig kristen tro.

Så med tanke på det kan jag inte förstå svt:s temakväll som något annat än ett obalanserat angrepp på den kristna tron och barnens rätt till sina föräldrars livserfarenhet och livssyn. Visst, sen kan man säkert diskutera hur barn far illa i en vuxenvärld som inte bryr sig om dem och inte ens tänker på deras bästa - men det är en värld utanför den kristna kyrkan (för det mesta).

Bara ett litet PS: När jag själv gick i en kristen friskola på gymnasiet slapp jag bli mobbad för min spinkiga lekamen och annat som jag inte ens vill nämna. Dessutom fick jag lära mig allt som läroplanen krävde (evolutionsteorin och sexualkunskap - till och med utförligare än i det kommunala högstadiet, tack Ingrid) och lite till. I den kommunala skolan hade jag inget alternativ till evolutionsteorin - i den kristna friskolan hade jag både ett och två alterantiv till evolutionsteorin (skapelseberättelsen/teorin och designteorin som bara var i sin linda då). Valmöjligheter får man inte om utbudet av livssyn och tro är ensidigt.

Klimatförändringar

Som sagt, jag sitter i England sedan en vecka. Det var en omställning att komma från kalla vintern (som det var då) när jag åkte hemifrån Sverige till detta vårgröna, sköna England. Körsbärsträden står i full blom. Träden börjar få ett grönt skimmer. Ögonen kliar av pollen. Jag tror att jag har tillräckligt med astmamedicin tills jag åker hem. Vår föreläsare, Rolf Pöhler, från Tyskland, har sagt flera gånger nu att de har Engelsk vinter numera. Ingen snö, inga minusgrader, bara regn.
Visst händer det saker i vårt klimat, det tror jag att alla kan skriva under på som levt i 30 år eller så. Vem minns inte den fantastiskt härliga vintrarna i mitten på 1970-talet med 1 meter snö i Mellansverige. Och är det inte det här som är så motsägelsefullt. När man talar om den globala uppvärmningen så menar man att det ska bli varmare, men det man ser framför sig är faktiskt en ny istid för våra breddgrader. Så man får väl passa på att njuta av tidiga vårar och varma torra somrar ett tag... för snart är istiden här.
Tidstecknen visar att vi människor inte kan hantera naturens krafter. Det är som om naturen ger igen för människans slarv. Ändå tror vi att det räcker med att byta ut glödlampan mot en energilampa - så ska biffen vara klar. Biffen, den måste bytas ut mot något vegetabiliskt -visar en av dessa ödesrapporter - om jordens befolkning ska ha nåt att äta framöver. Även om vi skulle göra alla dessa förändringar, så tror jag inte att vi kan stoppa naturkatastrofen som höjer sig över oss som en jättevåg. Jag vill inte låta pessimistisk eller så, domedagsapokalyptiker är jag inte heller. Jag tror ändå att vi bör förändra våra livsmönster - om inte för miljöns skulle så för vårt människovärdes skull. Vi är ändå varelser med en fri vilja - i motsats till resten av skapelsen. Vi kan fatta intelligenta beslut och vår mänsklighet behöver vi stå för - oavsett om det leder till en förändring eller inte för jordens framtida miljö. Men det kan däremot betyda något för för vår livskvalitet och vårt samvete som människor.
Om vi nu står inför en oundviklig katastrof av ofattbara mått och livsstilssförrändringar inte kommer att ha större effekt än en droppe i havet, vad ska jag då slösa min energi och mitt liv på?
Det finns ett hopp. Ett hopp som inte beror på mig som människa. Ett hopp jag inte bygger själv. Bibeln målar upp framtiden i mörka orosväckande färger och former. Så det är inte bara vår tids vetenskapsmän som använder denna palett. Men Bibeln - som nu har påstått dessa saker om framtiden i tusentalsår - har en helt annan lösning i beredskap än vetenskapen och vår tids domedagsprofeter kommer med. Medan miljövetarna propsar på livsstilsförrändringar och förändrade livsmönster för att stoppa katastrofen, talar Bibeln om att katatrofen kommer att eskalera och inte stoppas förrän Jesus kommer på himlens skyar. Allt detta beskrivs i svepande drag i Matteus 24. Tecknet för tidens slut är att Jesus kommer på himlens moln i ära och härlighet - han som en gång skapade jorden gör ett sista besök och en sista räddningsaktion. Detta hopp vilar bygger på att Jesus en gång dött och uppstått för att rädda världen och människan. Inget dera av detta kan människan åstadkomma på egen hand.
Det finns hopp om en ny värld där alla gifter och all förorening är utplånat och jorden får en ny start. Det handlar inte bara om miljön utan också om människans livsvillkor och människans hela väsen. En ny start som redan börjar här och nu när man tar emot Jesus och låter sig förvandlas av hans Ande. Ett sådant liv borde leda till att vi tar ansvar för miljön och Guds skapelse omkring oss - inte för att förhindra hämnden för vår oansvarighet, utan för att låta Gud upprätta sin avbild i oss. För det krävs mer än livsstillsförrändingar för att förhindra den kommande katastrofen, så mycket mer än vi som människor kan ge. Skaparen själv behöver gripa in och ge oss en ny start.
Så det är egentligen värre än miljörapporterna avslöjar för oss. Men även lösningen är bättre, om vi öppnar Bibeln och vågar se oss själva i Guds skapelse. Hans nya skapelse.

Så är jag långt hemifrån igen

Har precis anlänt till Newbold College, vilket jag gör en gång i terminen för ett par veckors intensiva föreläsningar. Det är med dåligt samvete. Jag gör inte särskilt bra ifrån mig när det gäller studierna. Efter dessa två veckor kommer jag att ha ytterligare en uppsats att skriva - som aldrig blir av. Jag har visserligen satt två och en halv vecka till uppsatsskrivning i sommar, men så har jag ju redan två andra uppsatser som ännu inte är skrivna.
Men mitt största dåliga samvete, och även lite avundsjuka på frugan, Sabine, är att jag inte är hemma med min lilla ögonsten Mathilde. Jag får inte vakna upp med henne tryckandes eller sparkandes mig i sidan. Jag får inte höra hennes yrvakna prat. Inte göra vällingen precis så där som hon vill ha den. Inte halvligga i sängen med uppdragen rullgardin och mysa medan "Tilla" halsar i sig vällingen. Inte ha nöjet att få fart på hennes små ben och se till att toalettbestyren rullar på så att vi inte kommer för sent till dags igen... Allt det där som jag fasade för skulle bli jättejobbigt - med oss två lagom morgontrötta - har blivit både roligt och lite rutin. Vi lär känna varandra genom alla dessa ritualer. De samma dag efter dag. Jag är som sagt både lite avundsjuk på Sabine som nu får allt det där - men måste få upp Tilla ett par timmar tidigare - och har också lite dåligt samvete för att jag inte är hemma och hjälper till.
Ett åskväder håller på att torna upp sig över horisonten och jag har riktigt ont i huvudet. Kanske inte bara för åskvädrets skull, det var en jobbig resa hit med inställda tåg och insatta extrabussar som tog ett par timmar extra på sig genom den Engelska "landsbygden" utanför London.
Ja, detta ska väl inte bli symbol för dessa två veckor jag har framför mig hoppas jag. Vi väntar en föreläsare från Tyskland. Bra, enligt en av mina lärare här. Teologiska teman inom adventismen är ämnet för dessa två veckor. Med förläsningar från 8:30 - 12:00 varje dag. Sedan en hel del läsning och skrivuppgifter på eftermiddagar och kvällar antar jag.