En vecka kvar på Newbold

Dekonstruktion
Nu har jag varit en vecka på Newbold igen. Denna gång har vi haft "Leading Motifs in Seventh-day Adventism 1" på schemat. Även om jag samtidigt har redigerat Missionären för november, kan jag säga att jag njutit varje sekund av föreläsningarna och diskussionerna som uppstått kring dem. Denna första del av "Leading motifs" är tänkt att vara dekonstruerande - alltså saker och ting ska plockas ner i minsta detalj och undersökas. Precis som de som studerar mekanik eller medicin måste plocka isär och dissikera för att sedan kunna förstå hur maskinen eller kroppen fungerar när den är hel, så måste en teolog studera varje liten beståndsdel av tron, kritiskt granska dess historiska ursprung och tillämpning. Nästa del i "Leading motifs" ska ha fokus på rekonstruktion - då alla sönderplockade bitar ska sättas på plats igen. Den gången är tanken att vi förstår bättre delarnas funktion och tillämpning. Förhoppningsvis har vi då också gett varje del en mer biblisk grund än bara den historiska och traditionstyngda. Kanske en del delar blir över och andra måste bytas ut. Det är spännande med teologi...

Teologi en allvarlig lek
Jag ser dock inte det hela som en lek. Teologi är något som informerar människans tro, ger innehåll åt det kristna sättet att leva och tänka. Det är viktigt för mig att varje beståndsdel i teologin har en förankring i Bibeln och lyfter fram Guds glada budskap om räddning genom Jesus Kristus. Annars kan det vara.

Här kommer några av mina tankar kring föreläsningarna den här veckan. De representerar kanske inte föreläsaren, eller ens mig själv - det kräver tid att reflektera kring och bearbeta så mina tankar här är inte något slutgiltigt.

Gunnar Pedersen som föreläser i denna modul prövar en "teologisk uppfinning" på oss, som han kallar "A Biblical Storyline". För att inte varje enskild liten del ska få fel proportioner, förloras eller uppförstoras, behöver vi se och förstå Bibelns stora berättelse. Från skapelsen till skapelsens återupprättande. Det är på den tidslinjen i den stora berättelsen som de små berättelserna eller teologiska finurligheterna får rätt proportioner.
Vi adventister har inte alltid gjort detta. Vi har ärvt föreställningar från vårt urpsrung i metodismen och baptismen som vi utan reflektion har satt ihop med nya upptäckter i Guds ord. Kombinationerna kan bli förrödande.
Adventister tog tidigt till sig bl.a. att Bibelns beskrivning av människan inte är dualistisk, utan holistisk, att människans själ inte är odödlig och vandrar till Gud i döden. Ändå har både förvaltat och utvecklat Wesleys och puritanismens "fullkomlighetslära" som bygger just på att själen ska förberedas inför döden och inträdet i himlen, renas - en gammal medeltida katolsk tanke. Trots fullkomlighetslärans baggage har adventister med glädje och fruktan ärvt denna något tvivelaktiga lära. Idag tror många adventister att fullkomlighetsläran, eller läran om syndfrihet hos den sista generationen som den används hos oss många gånger, är en unik och integrerad del av vad adventister kallar "adventbudskapet". Men den som kan sin Nordamerikanska och wesleyanska religionshistoria, vet att denna helgelselära var mycket starkare utanför adventismen under 1890-talet än den var inom adventismen. Men vi påverkades starkt av den väckelsen.

I kombination med adventismens eskatologiska förståelse - som på sin tid var det unika med adventismen - får fullkomlighets- eller helgelseläran så som Wesley utvecklade den en ganska aggressiv och tvångsmässig karaktär. Du ska då inte bara hantera helgelsen av din själ i förhållande till din död. Helgelsen har i delar av adventismen fått ytterligare en dimension inför Jesus återkomst, då en slutförd helgelse, ett tillstånd av syndfrihet och fullkomlighet ska ge Gud upprättelse. Wesleys helgelselära där relationen med Jesus står i centrum och ska reflekteras, riskerar också med adventismens patos för Guds bud att bli en lagisk helgelse. Inget fel med adventismens eskatologiska förståelse eller positiva syn på Guds lag. Men det är kombinationen med en helgelselära som motiveras av en dualistisk människosyn (själ och kropp åtskilda enheter) och en odödlig själ som blir både obegriplig och obiblisk.

En biblisk förståelse av helgelsen bör ställa rätt sak på rätt plats. Medan de som tror att själen går före kroppen till himlen måste uppnå fullkomlighet innan döden, kan vi som håller oss till en biblisk syn på människan ha anledning att stå fasta vid löftena och hoppet om kroppens uppståndelse. Att uppnå fullkomlighet och syndfrihet sker i den bibliska berättelsen på Guds villkor och i hans tid, vid kroppens uppståndelse då Jesus kommer tillbaka. För det är inte endast själen som ska möta Gud, utan också kroppen.

Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen (1 Kor. 15:51-55).

Vid uppståndelsen förverkligas och uppfylls den seger som Jesus vunnit på korset och som vi i detta livet får tro och hoppas på. Tills dess får vi leva med våra svagheter och lita till hoppingivande löften som:

"'Min nåd är allt du behöver.' Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig" (2 Kor. 12:9).

Om någon nu får för sig att jag har en negativ inställning till helgelsen så vill jag här bekräfta min tro på en biblisk helgelse. Jag tror helgelsen är ett resultat av att leva nära Jesus för hans egen skull - inte min, i tacksamhet för det han gjort för mig vill jag leva ett liv som hans. Det tror jag förändrar mig vartefter, ger mig större längtan att efterlikna Jesus.

Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden" (2 Kor. 3:18).

Det är inte en helgelse som är ett krav eller en förutsättning att bli räddad och få det eviga livet, utan ett resultat av att ha tagit emot Guds nåd. Det är inte en helgelse som har till mål att göra mig redo för himmelriket, utan en helgelse som fortsätter i alla evighet i Guds rike.

Mina tankar här är just bara tankar och reflektioner efter en veckas intensiva föresläsningar och diskussioner. Tankar. Så ta mig inte på orden, undersök vidare för egen del.