En vecka kvar på Newbold

Dekonstruktion
Nu har jag varit en vecka på Newbold igen. Denna gång har vi haft "Leading Motifs in Seventh-day Adventism 1" på schemat. Även om jag samtidigt har redigerat Missionären för november, kan jag säga att jag njutit varje sekund av föreläsningarna och diskussionerna som uppstått kring dem. Denna första del av "Leading motifs" är tänkt att vara dekonstruerande - alltså saker och ting ska plockas ner i minsta detalj och undersökas. Precis som de som studerar mekanik eller medicin måste plocka isär och dissikera för att sedan kunna förstå hur maskinen eller kroppen fungerar när den är hel, så måste en teolog studera varje liten beståndsdel av tron, kritiskt granska dess historiska ursprung och tillämpning. Nästa del i "Leading motifs" ska ha fokus på rekonstruktion - då alla sönderplockade bitar ska sättas på plats igen. Den gången är tanken att vi förstår bättre delarnas funktion och tillämpning. Förhoppningsvis har vi då också gett varje del en mer biblisk grund än bara den historiska och traditionstyngda. Kanske en del delar blir över och andra måste bytas ut. Det är spännande med teologi...

Teologi en allvarlig lek
Jag ser dock inte det hela som en lek. Teologi är något som informerar människans tro, ger innehåll åt det kristna sättet att leva och tänka. Det är viktigt för mig att varje beståndsdel i teologin har en förankring i Bibeln och lyfter fram Guds glada budskap om räddning genom Jesus Kristus. Annars kan det vara.

Här kommer några av mina tankar kring föreläsningarna den här veckan. De representerar kanske inte föreläsaren, eller ens mig själv - det kräver tid att reflektera kring och bearbeta så mina tankar här är inte något slutgiltigt.

Gunnar Pedersen som föreläser i denna modul prövar en "teologisk uppfinning" på oss, som han kallar "A Biblical Storyline". För att inte varje enskild liten del ska få fel proportioner, förloras eller uppförstoras, behöver vi se och förstå Bibelns stora berättelse. Från skapelsen till skapelsens återupprättande. Det är på den tidslinjen i den stora berättelsen som de små berättelserna eller teologiska finurligheterna får rätt proportioner.
Vi adventister har inte alltid gjort detta. Vi har ärvt föreställningar från vårt urpsrung i metodismen och baptismen som vi utan reflektion har satt ihop med nya upptäckter i Guds ord. Kombinationerna kan bli förrödande.
Adventister tog tidigt till sig bl.a. att Bibelns beskrivning av människan inte är dualistisk, utan holistisk, att människans själ inte är odödlig och vandrar till Gud i döden. Ändå har både förvaltat och utvecklat Wesleys och puritanismens "fullkomlighetslära" som bygger just på att själen ska förberedas inför döden och inträdet i himlen, renas - en gammal medeltida katolsk tanke. Trots fullkomlighetslärans baggage har adventister med glädje och fruktan ärvt denna något tvivelaktiga lära. Idag tror många adventister att fullkomlighetsläran, eller läran om syndfrihet hos den sista generationen som den används hos oss många gånger, är en unik och integrerad del av vad adventister kallar "adventbudskapet". Men den som kan sin Nordamerikanska och wesleyanska religionshistoria, vet att denna helgelselära var mycket starkare utanför adventismen under 1890-talet än den var inom adventismen. Men vi påverkades starkt av den väckelsen.

I kombination med adventismens eskatologiska förståelse - som på sin tid var det unika med adventismen - får fullkomlighets- eller helgelseläran så som Wesley utvecklade den en ganska aggressiv och tvångsmässig karaktär. Du ska då inte bara hantera helgelsen av din själ i förhållande till din död. Helgelsen har i delar av adventismen fått ytterligare en dimension inför Jesus återkomst, då en slutförd helgelse, ett tillstånd av syndfrihet och fullkomlighet ska ge Gud upprättelse. Wesleys helgelselära där relationen med Jesus står i centrum och ska reflekteras, riskerar också med adventismens patos för Guds bud att bli en lagisk helgelse. Inget fel med adventismens eskatologiska förståelse eller positiva syn på Guds lag. Men det är kombinationen med en helgelselära som motiveras av en dualistisk människosyn (själ och kropp åtskilda enheter) och en odödlig själ som blir både obegriplig och obiblisk.

En biblisk förståelse av helgelsen bör ställa rätt sak på rätt plats. Medan de som tror att själen går före kroppen till himlen måste uppnå fullkomlighet innan döden, kan vi som håller oss till en biblisk syn på människan ha anledning att stå fasta vid löftena och hoppet om kroppens uppståndelse. Att uppnå fullkomlighet och syndfrihet sker i den bibliska berättelsen på Guds villkor och i hans tid, vid kroppens uppståndelse då Jesus kommer tillbaka. För det är inte endast själen som ska möta Gud, utan också kroppen.

Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen (1 Kor. 15:51-55).

Vid uppståndelsen förverkligas och uppfylls den seger som Jesus vunnit på korset och som vi i detta livet får tro och hoppas på. Tills dess får vi leva med våra svagheter och lita till hoppingivande löften som:

"'Min nåd är allt du behöver.' Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig" (2 Kor. 12:9).

Om någon nu får för sig att jag har en negativ inställning till helgelsen så vill jag här bekräfta min tro på en biblisk helgelse. Jag tror helgelsen är ett resultat av att leva nära Jesus för hans egen skull - inte min, i tacksamhet för det han gjort för mig vill jag leva ett liv som hans. Det tror jag förändrar mig vartefter, ger mig större längtan att efterlikna Jesus.

Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden" (2 Kor. 3:18).

Det är inte en helgelse som är ett krav eller en förutsättning att bli räddad och få det eviga livet, utan ett resultat av att ha tagit emot Guds nåd. Det är inte en helgelse som har till mål att göra mig redo för himmelriket, utan en helgelse som fortsätter i alla evighet i Guds rike.

Mina tankar här är just bara tankar och reflektioner efter en veckas intensiva föresläsningar och diskussioner. Tankar. Så ta mig inte på orden, undersök vidare för egen del.

Se lite kreativt arbete

Som inledning på våra möten här i Holland har vi fått se små tänkvärda filmsnuttar och lite andra kreationer som tedMEDIA.org producerat. Du kan också se dem på www.youtube.com/tedmedia. Mycket nöje.

Avslutning

Så har vi haft vårt sista möte för den här gången. Här är hela svenska pastorskåren samlad (på när Karin och Mariuzs Wieczorek, som väntar tillökning, och Audrey Andersson som tråkigt nog var tvungen att stanna på unionskontoret för att förbereda samfundsstyrelsens möte om ett par veckor). Vi har haft härliga dagar här. Sabbaten var underbar, varm och solig. Det var också lite längre pauser mellan mötena, så ville man, kunde man ta en del promenader.

Sabbatens gudstjänst med en av generalkonferensens vice föreståndare var mycket givande. Kärleken till Jesus är det som driver oss i arbetet, vår innersta identitet, med utgångspunkt i Johannes 21 där Jesus frågar Petrus om han älskar honom. Strategiska planer, fulländade teologiska kunskaper, allt är sekundärt till kärleken till Jesus. Predikan kan du läsa på www.ted-adventist.org/epc.

På eftermiddagen var det dags för sessioner om arbetet bland barn och ungdomar i TED. Mycket intressanta resultat av den ValueGenesis undersökning som gjorts i divisionen (och i Sverige). Men mer om dessa resultat (som du också kan läsa på länken ovan) i Missionären då vi också presenterar de resultat som är specifika för Sverige.

K.I.D. (Kids In Discipleship - ett annat namn på svenska är valt, men kommer inte ihåg nu) fick en mycket fin presentation på eftermiddagen. Det ska bli spännande att se om denna barnverksamhet också kan komma och passa i Sverige. En barnverksamhet som överstiger generationsgränserna och bygger enhet i församlingen.

Kvällen avslutades med avslutningsord av Bertil Wiklander, divisionsordförande. Alla unionsledare och divisionens personal överraskade med en kör som du ser på bild här som avslutning.

Nu ska vi sova gott en sista natt här, äta frukost kl 06.30 och åka buss till flygplatsen kl 08.00. Sedan flyger vi i olika grupper hemåt Sverige.

Det har varit välsignade dagar här och jag är övertygad om att våra församlingar och medlemmar hemma i Sverige ska få nytta och glädje av den inspiration som våra pastorer hämtat här.

Sabbaten är här

Fredagen blev en innehållsrik dag, så jag hann inte - och orkade inte - skriva något om den.
Dagen inleddes med en predikan av Laurence Turner, lärare på Newbold och kanske en av vår divisions bästa förkunnare. Han talade om "en inbjudan till ödmjukhet" och inledde lite av dagens bit av temat för denna pastorskonferens.
Daniel Duda, tidigare lärare på Newbold och nu en av divisionens ledare, talade sedan om att kunna följa med i förändringar. Vi tänker ofta att Gud är oföränderlig, så därför ska inte heller hans församling förändras. Men vi glömmer då att det är Gud som i sin oföränderlighet ständigt uppmanar oss till förnyelse och förändring. Att inte förändras eller förnyas är det samma som att vara död. Endast i graven finns ingen förändring. Allt i Guds skapelse, allt som lever, förnyas och förändras - så också församlingen, om den lever och är sund. Den måste anpassa sig efter nya behov och kallelser från Gud. Han delade upp anledningarna som kräver förändring: tekniska utmaningar/problem (där vi förstår problemet och känner till lösningen, det handlar bara om att tillämpa lösningen på rätt sätt) och utmaningar/problem som kräver anpassning (där vi behöver pröva oss fram och där lösningen handlar om att vi måste förändras, inte bara att möjliga lösningar ska tillämpas på rätt sätt eller bättre).
Hans föreläsning finns i sin helhet på www.ted-adventist.org/epc. Där kan du även nu se i direktsändning de program som återstår denna sabbat.
Erich Baumgartner, österrikare som numera arbetar i generalkonferensen i USA, föreläste om ledarskap den dag då vi skulle vandra ödmjuka inför Gud. Det blev en ödmjukande erfarenhet, att se hur en ledare utveckas och att vi alla behöver gå igenom stadier som inte är så roliga för att bli bra ledare i Guds församling.

Eftermiddagen hann jag inte med några möten. Missionären måste blir klar i början av nästa vecka och jag har fortfarande sidor kvar att göra. Hann inte så mycket som jag önskade ändå - man är rätt matt efter tre, mer än timslånga, föreläsningar.

Fredagskvällen avslutades med nattvardsgudstjänst. Dress code: suit and tie. Jag hade ju inte tagit med någon slips, och någon kostym ville jag inte släpa med. Så man kände sig ganska utanför till att börja med, bland alla öst- och sydeuropéer som klär sig så pastoralt korrekt. Jag råkade gå ensam till det avancerade upplägget för fottvagning, mötte bara kända ansikten som redan hade tvagit varandras fötter - antingen i det avancerade upplägget eller i kanalen intill. Jag fick en så olustig känsla i magen av ensamhet och utsatthet att jag bara vände om i hallen och gick ut igen.
Jag förstår de medlemmar i våra församlingar som känner olust inför fottvagningen. Känner man sig det minsta ovärdig eller ensam, är fottvagningen kanske det värsta man kan drabbas av i församlings "gemenskapen". Denna ödmjukhetshandling är känslig och borde skötas med större omsorg och känsla för främlingsskap och utanförskap. Om man känner att inte ens de hedersamma kroppsdelarna, de vi visar för varandra ständigt, möts med undvikande blickar och utan omtanke, hur ska man då kunna visa de mindre hedersamma fötterna?
Situationen var både lik och olik den då Jesus reste sig från bordet, tog av sig sin mantel och knöt en linneduk runt höften och började tvätta sina lärjungars fötter. Där fanns kärlek och omtanke, där fanns sann ödmjukhet och längtan att tjäna. Lärjungarna satt stela och blev både upprörda och förundrade. Det fanns ändå inget att känna rädsla inför när Jesus böjer sig ner och drar fram tvättfatet och kannan. Men att möta ett businessklätt gäng med okända pastorer, uppradade på tysta och allvarsamma led för att på rullande band tvätta varandras fötter - det blev lite för mycket för mig. Uppmaningen att vi skulle frambringa en stämning av "reverence" tedde sig bara skrämmande. I verkligheten fick den bara en helt annan effekt. I alla fall på mig.

Efter kvällsmat blev det så dags för en mycket stämningsfull nattvardsgudstjänst som leddes av Kren Holford, en kreativ pastor som var på sommarens familjeläger, och allas vår Bertil Wiklander. Jag orkade inte sjunga med i sångerna, jag hoppades bara att jag skulle orka vänta tills det var min tur att få ta del av bröd och vin bland alla dessa 900.

När jag skriver detta är jag utvilad efter en god sabbatsnattsömn. Längtar hem. Och ser fram emot en sista dag av möten och gemenskap. Sabbatsgemenskap. Jag har satt på mig den slitna kavajen jag iddes ta med mig i resväskan. I hopp om att smälta in.

Lovsång

Alla möten här inleds med härlig lovsång. Här kommer ett lite knastrigt exempel filmat med mobilen. Jag sitter bredvid pastor Nils-Erik Lundberg vars stämma tränger igenom den massiva kören omkring oss.

Inspirerande Black Preaching

Denna förmiddag var en inspiration utan like. Det är sällan vi i Sverige får höra s.k. "Black Preaching", som är så typsik bland svarta predikanter. Det är en härlig form av förkunnelse och retorik som är svår att beskriva och som väcker många känslor och tankar med små medel.

Först ut denna morgon var Gifford Ramie, lärare på Newbold College. Han predikade om hur svårt vi har att förlåta, och i sammanhanget pastorskonferens, hur svårt vi pastorer har att koppla ifrån "autopilot" och bli autentiska och oss själva i förlåtelsen som också vi behöver. Utmanande tankar.

Sedan fortsatte Dick Duerksen på temat disciplin/församlingstukt. Denna förmiddag blev han mer konkret. Bestraffning handlar om att åsamka så mycket smärta att det beteende man vill komma åt upphör. Historiskt sett och fortfarande i en del kristna sammanhang handlar församlingstukt om att straffa. Men biblisk disciplin handlar om att komma så nära en felande eller vilsen människa att de önskar bli som oss - i förlängningen som Jesus Kristus, som vi vill efterlikna.

Innan lunch höll Roscoe Howard III en predikan/föreläsning om Kornbrödsbönen i 2 Krön. 20:12... Mycket bra "black preaching" där också om hur viktigt det är att vi uppskattar mångfalden i församlingen. Olikheter kan ibland få oss att se varandra som oövervinnerliga fiender, precis som för Joshafat berättelsen. Men inten människa, hur olik oss hon än är, är vår fiende. Men när vi stöter på oövervinnerliga fiender, som splittring och gnissel i mångfalden, måste vi be uppriktigt till Gud och inte glömma att nämna att vi inte har någon kraft och förmåga att övervinna fienden, att vi inte vet hur vi ska göra, men att vi ändå vänder våra blickar till Herren och litar på honom.


Att bringa enhet i mångfald, att övervinna fördomar och splittring, är en ledarskapsfråga. Frågan kommer inte upp av sig själv på agendan, någon måste ta tag i den och tålmodigt se till att den finns på agendan.

En ny dag börjar

I går kväll slutade kvällsmötet enligt planen vid kl 21.00. Så möjligheten fanns där att gå och lägga sig i rimlig tid. Vilket jag gjorde. Så den här dagen ser lovande ut.

Kvällsmötet innehöll en intressant och rörande presentation av Dick Duerksen, prisad adventistpredikant och numera anställd på heltid för Maranatha Volunteers International som "berättare" (han följer med på byggresor som inspiratör och för att dokumentera berättelser), som handlade om församlingsdisciplin. Jag hoppas att hans presentation i någon form läggs ut på www.ted-adventist.org/epc där du förövrigt hittar nästan allt presenterat material efterhand - även flera av de workshops som erbjuds under eftermiddagen finns tillgängliga där.

Den andra workshop som jag hann med i går var mycket intressant och stolparna till den finns ute på sidan ovan. Det handlade om vår föreställning om vad "återstoden" (eller "the Remnant") betyder i missionens perspektiv. För dig som inte är insatt i adventistterminologi, finns konceptet om en återstod av Guds folk i Bibeln. Återstoden, resten eller kvarlevan av Guds folk är de som vill stå lojala till Gud i tider av avfall från Gud. Som adventister ser vi oss som en del av denna återstod. Men den bibliska läran på området missbrukas lätt av oss som adventister och många går så långt som att säga att Sjundedags Adventistsamfundet utgör återstoden i den sista tiden och går ganska långt i att försöka fastställa det genom invecklade bibelstudier eller högfärdiga deklarationer. Det var enklare i en oglobaliserad värld att göra så med denna bibliska lära, särskilt för en liten grupp adventister i mitten på 1800-talet som var omgiven av endast kristna från andra samfund som inte längre trodde på att Jesus skulle komma tillbaka. Idag är situationen en helt annan för de flesta adventister. Vi lever i en globaliserad värld med helt andra förutsättningar. Sedan 1990 har adventisternas missionsstrategi ändrats radikalt från att för det mesta varit inriktad på att nå redan kristna med budskapet om Jesus återkomst och sabbaten till att nå ut till alla människor, oavsett religion. I det perspektivet, vad betyder då "återstoden"? Detta tåls att tänka på.

Dagen ser lovande ut... mycket arbete för mig. Fastän jag hann jobba undan det mesta av Missionären förra veckan, så hinner jag nog inte med det lilla som skulle ha gjorts denna vecka - som är redaktionsvecka för mig. Och pastorskonferens. Mötena är ändå såpass intressanta att jag inte vill missa dem - det brukar ju inte vara så på en så stor konferens som denna, men det är det. Det innebär att man måste få utnyttja pauserna till att vila öron och hjärna och röra på sig och inte till att sitta och klura och skriva på en Inblickstext eller redigera nyhetsnotiser. Och så har jag ju den här bloggen som informerar dig om allt och ingenting!

Intensiva intressanta dagar

Det är intensiva dagar med långa föreläsningar och korta pauser. Hann med en liten "power nap" efter lunch medan Internet krånglade. Gick på en workshop om islam i Euorpa och som handlade om potentialen som finns i den europeiska islamtraditionen som utvecklas. Det är en islam som är öppnare och mer villig att utbyta idéer och tankar och som kan bidra till att kristen andlighet sprider kan sprida sig bland muslimer även i de länder som är stängda idag för kristen tro.

Förmiddagens föresläsningar finns alla att antingen läsa eller ta till sig via bildspel på Divisionens hemsida. Så därför kommer jag inte att referera några av mötena framöver på denna blogg.

Alla på plats

Så har alla 850 pastorer och ledare samlats för konferens. Pastorer från norra Europa, Israel, Mellanöstern och Pakistan. Det blir möten från 8.30 till 21.00 varje dag. Men det har ingen nöd på oss, som ni redan vet. Maten är ju god och sällskapet gott.

Det är alltid både roligt och nyttigt att möta kollegor från olika håll. Vi inser alla att det finns utmaningar, om än olika, och man inspireras av hur vi alla möter dem med samma tro och hopp.

En stor utmaning för Adventistsamfundet i världen, men inte minst i vår division som är minst och mer mångfaldig än någon annan division i världen, det är enhet i just mångfalden. Enhet är ett av generalkonferensens arbetsmål under pågående mandatperiod. Så det är inte konstigt att detta nordeuropeiska pastorsmöte har temat "Growing together". Och temat har man delat upp efter förebilden i Mika 6:8: "Växa tillsammans i att göra det rätta, leva i kärlek och troget hålla oss till vår Gud". Jag tror att det är något vi också kan ta med hem till Sverige, med tanke på den diskussion om enhet i mångfald som pastorerna avslutade det svenska pastorsmötet med i går. Vi behöver den mångfald som växer fram i vårt samfund i Sverige, men vi behöver också leva i enhet med varandra.

Bertil Wiklander inledde pastorsmötet här med att berätta om sin egen uppväxt som annorlunda i alla möjliga sammanhang. Som pastorsbarn som flyttade 10 gånger under sina första 15 år var man dömd till annorlundaskap och utanförskap, både i skolan men också i församlingen. Han upplever att han har en särskild känsla för olikheter från sin uppväxt och blir alltid sorgsen över varför olikheter ofta ses som ett problem. Gud har ju skapat oss olika. Det är hans vilja, annars hade vi alla sett och tänkt precis lika. I församlingen har Gud kallat olika människor, drån "alla länder och stammar och språk och folk" (Upp. 14:6). Vi visar verkligen på Guds härlighet och skaparmakt och gudomliga fantasi när vi visar kärlek och tillber och tjänar Gud i enhet - trots olikheterna och mångfalden. Gud vill inte likriktning. Han vill kärlek - som visar sig i enhet i mångfalden.

Kvällens möte blev långt med alla inledande högtidstal från höger till vänster... Men huvudtalaren kom upp i talarstolen när mötet enligt planen nästan skulle vara slut. Kwabena Donkor, född i Ghana och nu arbetande i generalkonferensen, inledde med den första föreläsningen på temat "Growing together". Hans del i detta handlade om att förstå olikheter. Han menade att mångfalden kan delas upp i två grupper: den teoretiska och den praktiska. Den som har betydelse är den teoretiska, eftersom den ofta är dold men påverkar hur olikheterna kommer till ytan i praktiken. De praktiska olikheterna handlar mer om för ögat synliga olikheter som kultur, ursprung, o.s.v.

För oss adventister är kanske de teologiska olikheterna de som vållar mest bekymmer. Och olikheterna bygger i grunden på att vi i olika delar och olika skikt i församlingen har olika världsbilder som i sin tur påverkar hur vi läser och förstår Bibeln. Världsbilden fungerar ungefär som glasögon. Det är visserligen helt ok att komma till en text med förutfattade meningar och olika världsbilder, problemet uppstår när vi utifrån dessa världsbilder förutbestämmer vad Bibeln ska betyda och hur den ska förstås. Samtidigt måste vi acceptera att vi även har olika uppfattningar teologiskt. Det är en del av Guds skapelse, även det. Men när olikheterna hindrar församlingen från att tjäna och uppfylla sitt uppdrag, då måste olikheterna förstås och hanteras på något sätt.

Kwabenas recept för att hantera teologiska olikheter är:
1. Sätt inte etiketter på varandra - de hindrar oss från att lyssna och föra en öppen dialog.
2. Vi måste erkänna att det finns teologiska olikheter. Många konflikter på det praktiska planet handlar i grunden om djupare teologiska förståelser som är olika.
3. Vi måste också erkänna att olikheter också har betydelse, att de spelar en faktisk roll, för hur församlingen kan fullfölja sitt uppdrag.

För att sedan leva med olikheterna och hantera dem konstruktivt, behöver vi visa varandra kärlek och respekt, vara öppna för dialog.

Vi kom inte ut ur mötessalen förrän framåt 23 på kvällen. Sedan fanns det mycket att samtala om på rummet, så hos oss, Berny, David, Tobias och mig, kom vi inte i säng förrän framåt 01... Frukost kl 07.00 - vi måste vara i tid, för annars kommer inte den andra sittningen in i matsalen 45 minuter senare.

Hoppas det blir en bra dag idag! Gud lede och välsigne.

Ny pastorsrepresentant vald

Det svenska pastorsmötet avslutas till lunchen och under vårt möte har Bobby, vår nya missionsföreståndare, presenterat sig och lite hur han tänker kring sitt nya arbete. Tyvärr kommer vi inte att se mycket av honom i Sverige förrän framåt årsskiftet. Det som mest kommer att uppta hans tid som missionsföreståndare under hösten sker på Adventistsamfundets möten inom generalkonferensen och divisionen på orter utanför Sverige. Jag tror att vi pastorer alla ser fram emot att Bobby med familj flyttar till Sverige och att vi får närmare till samarbete och samtal till nyåret.
Pastorerna har också samtalat om uppföljningen av 100/500. Vi vill gärna veta vad våra nya medlemmar tänker omkring sitt beslut att döpa sig, att bli medlemmar i församlingen och hur de ser på sin framtid i församlingen. Vad ska vi lägga vår energi på i arbetet framöver för att tankarna bakom 100/500 ska bära frukt i fortsättningen också? Vad är viktigt att tänka på i våra församlingar för att vi även i fortsättningen ska få se nya människor ta ställning för Kristus och församlingen och låta döpa sig?
Pastorerna valde också en ny pastorsrepresentant i samfundsstyrelsen som ska efterträda mig (Rainer) nu när jag fått nya uppgifter i samfundet. Hans Gille valdes till ny representant och Ann-Christin Käller valdes till hans ersättare.
Många andra saker dryftades också, men utrymmet och tiden här räcker inte för det. Under eftermiddagen ska bibelstudiets redaktionskommitté träffas. Vi ska också ha en informell samling bland oss svenska pastorer kring frågor om framtiden, samfundets enhet och inriktning när det gäller evangelisation och teologi. Allt sånt som pastorer tycker om att prata om när vi träffas...

Morgonstund

Konferenscentret DeBron, utanför samhället Dalfsen, är fantastiskt vackert. Det är små låga längor med halklädda tak där man försökt bevara den rustika och gamla byggnadsstilen på utsidan, med små inslag av moderna glasväggar. Men byggnaderna rymmer toppmoderna utrymmen som matsalar och samlingssalar och auditorier. Byggnaderna är liksom nedgrävda under marknivå, för att rymma dessa utrymmen. Så utifrån ser allt nästan ut som en liten bongård från 1800-talet. På bilden ovan är ett litet torg med ett litet café och giftshop, huvudentrén till matsalen ser ni bakom trädkvistarna till höger i bild.

Holland utan kanaler är svårt att tänka sig. Precis längs konferensanläggningen ligger denna kanal. Solen håller på att gå upp. Ängarna omkring oss är gröna och frodiga och man kan lätt dagdrömma sig bort under mötena genom att titta ut genom fönstren och se korna ströva omkring på andra sidan kanalen.

Det holländska frukostbordet dignar av godsaker och sötsaker. Maten är överhuvudtaget väldigt vällagad och god på det här stället. Hit åker vi gärna fler gånger...

Äntligen på marken igen

Kraftigt försenade även med ersättningsflyget, har vi lyckats sabotera Willys planering för det svenska pastorsmötet. Jag tror tyvärr att vi får betala med en utebliven kvällsmat. Vi som hade tänkt njuta av servicen här...
När vi väl kommer fram efter tågresa och hämntning av några snälla själar på stationen uteblir den väntade besvikelsen. Personalen står och väntar på oss med varm kvällsmat. Vi får fina rum att bo på och får sova riktigt gott.
Det är vi pastorer från norra och centrala Sverige som är sena, södra och västra kretsarnas pastorer har ägnat kvällen åt en "lokal" pastorsträff.

Planet försenat

Pastorerna är på väg till Holland för en alleuropeisk pastorskonferens i en vecka. Dock ställdes flighten in. Vi väntar som adventister gör så bra.

Pappas Mathilde

Vi har varit i kyrkan i dag och haft KyrkSkoj med barnen. Temat var Jesus kortaste liknelser, den om skatten i åkern och den dyrbara pärlan (Matt. 13). Så vad ska man hitta på för pyssel för små rara adventistbarn med såna bibelberättelser, om inte göra lite skatter och pärlsmycken? För dig som inte känner till adventismen så väl kommer här en liten fotnot:

Hos oss adventister råder ett visst motstånd mot utsmyckningar av kroppen. I Nordamerika är det endast begränsat till smycken med hudkontakt eller utan annat syfte än att just pryda kroppen - dyra guldklockor går alldels utmärkt, liksom allt dyrbart du kan hänga på kläder, måla på dig eller ställa på uppfarten utanför villan. I Europa har vi adventister alltid känt ett visst motstånd mot det inkonsekventa i detta och tålmodigt behållit våra vigselringar och ett och annat av ädel metall som gått i arv. Men ändå, vi önskar vara återhållsamma - för det är inte "konstfulla håruppsättningar och guld eller pärlor eller dyrbara kläder" som ska vara vår prydnad som kristna, utan "ett anständigt, blygsamt och återhållsamt uppträdande" som Paulus (1 Tim. 2:) och Petrus (1 Pet. 3:3-4) säger.

Mathilde är min lilla pärla, inte bara för att hon är så go och dyrbar för mig, utan också för att hon har öga för allt som är lite glittrigt och rosa. Även det måste ju Gud ha skapat och lagt i henne - oavsett vilka föresatser som vi som föräldrar hade när det gällde en jämställd uppfostran.
Vi är inte särskilt mycket för kroppsliga utsmyckningar i vår familj. Vi är kanske inte heller så goda exempel att följa när det gäller smak - men hon älskar halsband och små tjejiga saker, ni vet: spännen i form av små rosa kaniner och katter och hjärtan. Är vi och handlar kläder, tro inte att hon följer med oss till kläderna för att vara behjälplig med att prova ut rätt storlek. Vi kommer inte längre in i butiken än till barnbijouterierna - en orgie i rosa, glitter och små gulliga katter.

Det är nästan så man lider lite när man måste ut ur affären och de små händerna håller ett fast grepp om de elastiska pärlbanden som hänger i fina rader.

Så i kyrkan idag gjorde jag ett litet plastigt pärlhalsband till min lilla dotter. Det är lite av skuld, men också för att jag vet att hon tycker så mycket om det. Skuld, därför att jag ska åka bort en vecka i tjänsten. Hoppas att hon kommer ihåg att hon har en pappa... Kanske ett litet elastiskt halsband med rosa och lila små plastpärlor, fjärilar och blommor dopppade i pärlemorbad i Kina någonstans, kan påminna henne. Jag vet att hon har längtat efter just ett sånt...
Nä, jag bara skojar. Inte om att jag faktiskt gjorde halsbandet - titta lite närmare på bildbeviset ovan. Men jag vet att hon kommer ihåg mig och älskar mig - nu har hon bara ännu ett litet bevis på min kärlek till henne. Ibland måste man gå ur sin komfortzon. Göra det där man inte hade tänkt göra, för att vara principfast och lite tråkig. Då blir det rosa med pärlemor.

Här ser ni i alla fall hur glatt hon springer ner för strömbacken, "bakom" vårt hus.


Fort ska det gå, så håret fladdrar. "Spinga, pappa, spinga!"

Absolut sista sommardagen i parken

Det blåser och är regnblött i luften och marken. Mathilde behöver i alla fall röra på sig, så det blir en skön vända runt Strömmen och ett stopp i Folkparkens lekplats. Mathildes favoritplats här i Norrköping, förutom hennes rum hemma och dagis.
Sommaren är slut. Folkparkens kiosk har stängt för säsongen. Vi minns glassarna vi köpte här förra veckan och tänker att det blir inte mer glass i den här parken. När säsongen börjar igen nästa gång bor vi inte kvar här i Norrköping :-(

I går, lördag, blev en lång dag i kyrkan. Församlingen hade öppet hus och några främlingar tittade in. Det var roligt. Men vi blev trötta! Vi var redan trötta när vi kom dit på morgonen eftersom Mathilde hade haft en lite orolig natt med mardrömmar, eller nåt.
Det var också en vemodig dag, på sätt och vis. 1 september börjar en ny fas i mitt liv. Jag är inte längre församlingspastor i Norrköpings Adventkyrka. Nu ska jag jobba med text, redigering och översättning för hela slanten. Men vi blir kvar i Norrköping året ut.

Sista varma sommardagen?

28 C i skuggan. Härligt. Vi får passa på att gå till parken och njuta av sommarens sista värmedag. Till helgen ska det bli kallt... Snöstorm, någonstans i Sverige.
Synd bara att några förstaringar i gymnasiet ska sparkas in, just i barnens pool i Folkparken. Helt enkelt larvigt. En mormor blir avsnäst när hon klagar på den skräniga tjejen som skriker svordomar och elakheter i megafonen till stackarna som ska börja gymnasiet. Det var ju inte bara de som satt där och väntade att få bada i poolen, alla tvååringarna då?
"Det är väl ett fritt land, så tyst kärring!"
Ja, visst är det ett fritt land. När ska tonåringar mogna och inse att frihet är något som alla har rätt till - inte bara skräniga tvåor i gymnasiet. Friheten har vissa begränsningar, annars blir det diktatur om friheten bara finns till för några få.

Gudstjänst i Sanduddens kapell

Så var det dags för inledningen på höstens alla gudstjänster och möten i vår församling i Norrköping. Hösten brukar vi inleda med en utflykt till Sanduddens kapell, Flasbjörke (i skogarna nordöst om Finspång). Det är ett gammalt pingstväckelsekapell som troligen har lite av adventistanknytning.
I den lilla byn Sandudden fanns en Adolf Larsson, kallad Cittra-Lasse, som uppfann och patenterade en ackordcittra som kunde byta tonart medan man spelade. I normala fall spelades cittran med bara en tonart som fick stämmas om efter behov av annan tonart. Cittran var ett stränginstrument som blev mycket populärt bland väckelsekristna och i nykterhetsrörelsen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Ett svenskt folkinstrument. Mer om detta kan du läsa på Finspångs kommuns hemsida.
Cittra-Lasse hade en son som utvandrade till USA där han marknadsförde faderns uppfinning. Det blev en storsäljare även där, antar jag, för cittrafabriken på övervåningen i villan i Sandudden blomstrade och affärerna gick bra. Kapellet i Sandudden fick, enligt uppgift, bidrag av familjen för att uppföras. Cittra-Lasse var en hängiven frikyrkoman och föreståndare i Risinge missionsförsamling under många år.
Medlemmar i Adventkyrkan, Karen och Lage Johansson, träffade då de för många år sedan bodde i närheten av Gränna, en kvinna som kände Cittra-Lasses son i New York. Hon hade i sin ungdom bott i New York och arbetat som s.k. "bibelarbetare" i en av de svensktalande adventistförsamlingarna i New York City. I samma församling var också Cittra-Lasses son verksam med ett litet spelmanslag av cittror.
Av den anledningen har Sanduddens kapell blivit ett kärt återbesök för oss i Adventkyrkan. Förutom den fantastiska naturen omkring och möjligheten att samlas närmare våra medlemmar i Finspång.

Vårt missionsmöte
I år var vi något färre deltagare vid vårt "missionsmöte" i missionskapellet. Men gemenskapen var det inget fel på. Bibelstudiet handlade om Ruts och Boas kärleksförhållande och äktenskap. Mycket intressant läsning i en av Gamla testamentets bortglömda små kvinnoböcker. I min lilla predikan utgick jag från Luk. 22:24-30, där Jesus bland annat nämner "Men med er är det annorlunda..." Nu när sommarens lov och semestrar är slut och vardagens lunk sakta börjar, är Jesus uppmaning även till oss: "Med er är det annorlunda..." Vi strävar nog på som de flesta människor i egen kraft, både hemma, på arbetet och i församlingslivet. Det blir så. Att Jesus och vår tro förväntar sig något mer av våra liv kan upplevas som ännu en plikt och aktivitet som ska läggas till alla andra som vi kämpar för att upprätthålla i livet. Men detta att vara "annorlunda" som medborgare i Guds rike är inte ytterligare en belastning, utan en inbjudan till ett "liv i överflöd" (Joh. 10:10). När Jesus kallar oss till att vara "annorlunda", till mervärde i livet, till att låta våra liv flöda över till välsignelse för andra, så är det inte något som ska ske i egen kraft, egen tid eller ork. Jesus har lovat oss andliga gåvor och frukter. När vi tar emot dessa och låter dem växa i våra liv, då händer det "annorlunda" saker i våra liv. Vi behöver inte, som lärjungarna gjorde vid nattvardsbordet i Luk 22, sträva efter vem som är störst, bäst och vackrast - allt det där har Gud redan gett oss i Kristus. På samma sätt kan vi slappna av, lita på att Gud har omsorg om våra timliga och lekamliga behov, samtidigt som han fyller våra liv med Andens frukt och gåvor. Till liv i överflöd.

Under hösten ska vi varje första sabbat i månaden, som vi kallar "Tillsammanssabbat" ägna ett par eftermiddagar åt att studera Bibeln och utforska i våra egna liv hur Gud har välsignat oss med Andens frukter och gåvor. Vi vill verkligen vara en församling som inte kämpar på i egen kraft, och vi vill leva liv som flödar över till välsignelse för andra omkring oss.

Fredagskväll igen

Äntligen fredagskväll. Inget dagis eller jobb imorgon. Bara kyrka och härlig gemenskap i skogarna norr om Finspång, närmare bestämt i Sanduddens Kapell, Flasbjörke. Vår församling har varje sensommar en utflykt dit, eftersom vi har en del medlemmar som bor i finspångstrakten. Det är alltid trevligt att samlas där.

Det här är första inlägget som jag gör med hjälp av mobilen och dess kamera. Fiffigt, kanske det blir lite mer bloggande nu. Med bilder, dessutom.

Semestern snart slut

Jaha. Så var den korta semestern snart slut... Inte så att jag väntar på att få börja jobba igen. Jag hade gärna varit ledig lite till. Men just nu sitter jag här, sen fredagskväll och väntar på att hustrun har nattat färdigt. Är mamma hemma, så är det bara hon som duger för nattning - enligt Mathilde. Men det tar lång tid... Längre för varje gång, tycker jag. Kanske för att Sabine somnar till hon också. Jag får väl gå och väcka henne, utan att väcka Mathilde.

Vi har precis kommit hem till Norrköping. Gått en runda runt Strömmen. Ätit glass. Under semestern har vi lyckats hålla oss undan stan. Varit hos mina föräldrar första veckan, andra veckan med Sabines familj. Det var stort internationellt bröllop i helgen. Sabines lillebror Dag gifte sig med sin amerikanska fästemö Elizabeth. En tredjedel spansktalande svenskar, en tredjedel italienare (varav de flesta tydligen inte kunde engelska) och en tredjedel amerikanare med få kunskaper i annat än engelska. En litteraturprofessor och vän till familjen gjorde ett tappert försök att hålla sitt tal både på engelska och italienska - han simultantolkade sig själv. Jag hoppas inte det var en google-översättning han använde sig av. Uttalet var i alla fall mycket amerikanskt...

Nu sista veckan har vi hattat lite. Först firade vi vår sjuåriga bröllopsdag med att städa hela Ekebyholms slott (kändes det som) efter bröllopsgästerna... Som vanligt blev det vår lilla familj som lämnar en sån här släkt tillställning sist för att ordna upp efter de andra. Sedan åkte vi till Orkesta kyrka där vi gifte oss för sju år sedan. Jag lyckades överraska Sabine med ett lyckohjärta i brons (Kalevala) som liten kärleksgåva. Mathilde ryckte dock till sig paketet och ansåg sig ha rätten att bära smycket resten av dagen. På frågan om vems smycket tillhörde var dock svaret klart: "Det är mammas, men jag bara låna!" Två-åringen vet vad som är vems. Det är lycka, det också.

Vi har haft sju lyckliga år tillsammans. Det känns som några veckor och som ett helt liv. Lycka är ju ett begrepp som är svårt att beskriva. Det innehåller ju också sorger och bekymmer och motgångar - men mötta tillsammans. Men just den här dagen, den 30 juli, är det bara fyllt av glädje och förundran. Tänk att hon gifte sig med mig ändå...

På vår bröllopsdag blev jag också farbror för första gången. Till en Selma Beata, min bror Joel med hustrun Anselas första lilla skatt. Så ett par dagar i den här sista semesterveckan har vi också ägnat åt att se det lilla underverket.

Ett tag sedan nu...

Ja, så var det ett tag sedan jag skrev. Läste nångonstans på ett ställe att man tyckte att det var intressant det som skrevs här på min blogg. Ha, ha. Det skrivs ju inget...
Men i alla fall. Solen och värman är här. Vi har haft en fantastisk fin sabbatseftermiddag, jag och min lilla familj. Mathilde har visserligen haft feber av och till nu under två veckors tid. En inflamation i innerörat som behandlats med Mållipekt under fem dagar, men feber och irriterat öra har av och till visat sig även efter det. Sedan igår har hon inte haft feber för den här gången. Så vi vågade oss ut på en liten utflykt i värman.
Först sov vi en liten eftermiddagslur - vi passar på att sova middag precis som Mathilde så här på helgerna. Men så snart vi vaknat vid 16-tiden packade vi några väskor och åkte ut till Lindö. Mathilde är badsugen ända sedan farmor och farfar tog henne till Folkparken på nationaldagen - poolen var visst fylld där och det blev populärt.
Men vad hett det var! Det kändes som vi kommit till sydeuropa. Det var inte bara varm och kvalmigt, det var också en sådan härlig blandning av människor på området. Muslimer, syrianer, svenskar, afrikaner. De satt familjevis med filtar och kassar och kylväskor. Det såg ut som de tillbringat hela dagen där. Grillade och hade sig. Jättetrevligt. Fastän vi inte var med, kändes det ändå som att man var familj och hade gemenskap på något sätt. Det blir ju lite trångt på ett sånt där ställe.
Vi är ju annars ganska ensamma - långt från familj och släkt. Visst har vi många goda vänner här i Norrköping, men vi har nog inte fått för oss att be dem packa ihop saker och käk för en dag och sitta på filtar med oss. Men det kanske skulle vara en idé!
Vi får se.

Om inte jag som förälder, vem då?

Känner mig just nu irriterad över att höra om temakvällen i svt2 med titeln "Barnatro" och samtidigt inte kunna se den. Jag läser programpresentationen på svt.se. Visst får man ställa frågor - frågor ska ställas, men ibland säger frågor mer än svar: "Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små eller ska de få välja själva?... Har barn rätt till att själva skapa sig en kunskapsgrund eller ska föräldrarna få välja det alternativ de tror är bäst för barnens utveckling?"
Dessa frågor väcker större frågor. Vad är det för ett samhälle som föder dessa frågor?
Vem står närmast barnens bästa om inte föräldrarna? Eller är det särskilt utbildade pedagoger? Speceillt lämpade politiker? Av vilken ideologisk färg? Kan man uppfostra barn till areligiösa och apolitiska varelser? Vilken ideologisk och politisk gruppering är intresserad av att ta över våra barn innan vi föräldrar hunnit påverka dem för mycket? När ska barnet ha frihet att själv välja sin världsbild och tro? Vid 12 års ålder? Vid 15 år eller 18 år? Vem har då rätt att ge dem den kunskap de behöver för att fatta ett informerat beslut?
Som förälder blir man bara ledsen och undrande. Tillhör jag den där utopiska gruppen föräldrar utan några farliga föreställningar om världen och som får fortsätta ge mitt barn av min visdom och livserfarenhet? Vem ska jag gå till för att få saken avgjord? Jag vill veta nu, så jag inte gör mitt barn någon fortsatt skada och kan anlita bättre lämpade vårdnadshavare.
Det blir värre
Sedan när man läser programtablån för kvällen om vilka dokumentärer och filmer som ska ligga till grund för studiogästernas och vi tvtittares slutsatser blir man mörkrädd. "The Virus of Faith", "Halleluja-bröllop" och "Jesus camp". Nästan allt av tro som presenteras under kvällen tycks vara mer av det suspekt karismatiska och högerkristna slaget. Knappast representativt för det stora flertalet kristna i Sverige idag. För den vanlige fördomsfulle tvtittaren blir bilden av troende människor obalanserad - även om jag kan beundra ungdomarnas mod och tro i "Halleluja-bröllop". Men deras livsval passar sig liksom inte riktigt i vårt frigjorda Sverige. "Jesus Camp" må handla om uppriktigt troende människor - med all respekt - men kristendom blandat med politiska maktambitioner känns otäckt. Vi är många kristna som gärna ser att det inte ens betraktas som kristendom. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra av dessa utgångspunkter?
Som sagt, jag finns inte i landet och kan inte se programmen men känslan som texterna i programpresentationen ger, får mig att känna mig illa till mods.
Inget av det som visas representerar mig som troende. Snarare tycks det förstärka nidbilden av mig som kristen. Och utifrån nidbilden ska man dra den väl avvägda och balanserade slutsatsen.

När jag och Sabine, min fru, pratar om detta på telefonen suckar vi. Så klart vi vill att vår lilla dotter ska välja Jesus när hon blir stor och kan fatta sina egna beslut. Men vilken förälder - troende eller ej - vill ha barn som aldrig blir vuxna och som inte är självständiga och inte kan fatta sina egna beslut? Frågorna som ställs på svt.se och som jag inleder med förutsätter någon slags tes att alla barn som växer upp i kristna familjer - och då särskilt snäva, rigida och icketänkande kristna familjer (för att måla upp en karikatyr) - automatiskt, som icketänkande mähän, tvångsmässigt väljer att bli kristna när de får välja själva (om de nu får välja).
När jag ser omkring mig och min erfarenhet med att arbeta i kyrkan så kan man egentligen inte förutse vilka barn som kommer att stanna i tron och vilka som kommer att välja bort tron. Utan att vilja såra någon, så är min känsla den att ju hårdare och strängare kristen uppfostran desto större vilja hos barnen att bryta sig loss. Risken är att barnen som vuxna sedan lever med ett negativt beroende - en känsla av att de aldrig kan fatta ett beslut självständigt från sina föräldrars vilja och tro. Alla deras beslut relateras till barndomen och fattas som en motreaktion.
Barn som fått smaka på en positiv och varm kristna tro och livssyn genom sina föräldrar och som fått bekräftat under sin uppväxt att de kan göra sina egna val och respekteras för det har mycket större chans att välja en positiv och innerlig kristen tro.

Så med tanke på det kan jag inte förstå svt:s temakväll som något annat än ett obalanserat angrepp på den kristna tron och barnens rätt till sina föräldrars livserfarenhet och livssyn. Visst, sen kan man säkert diskutera hur barn far illa i en vuxenvärld som inte bryr sig om dem och inte ens tänker på deras bästa - men det är en värld utanför den kristna kyrkan (för det mesta).

Bara ett litet PS: När jag själv gick i en kristen friskola på gymnasiet slapp jag bli mobbad för min spinkiga lekamen och annat som jag inte ens vill nämna. Dessutom fick jag lära mig allt som läroplanen krävde (evolutionsteorin och sexualkunskap - till och med utförligare än i det kommunala högstadiet, tack Ingrid) och lite till. I den kommunala skolan hade jag inget alternativ till evolutionsteorin - i den kristna friskolan hade jag både ett och två alterantiv till evolutionsteorin (skapelseberättelsen/teorin och designteorin som bara var i sin linda då). Valmöjligheter får man inte om utbudet av livssyn och tro är ensidigt.

Klimatförändringar

Som sagt, jag sitter i England sedan en vecka. Det var en omställning att komma från kalla vintern (som det var då) när jag åkte hemifrån Sverige till detta vårgröna, sköna England. Körsbärsträden står i full blom. Träden börjar få ett grönt skimmer. Ögonen kliar av pollen. Jag tror att jag har tillräckligt med astmamedicin tills jag åker hem. Vår föreläsare, Rolf Pöhler, från Tyskland, har sagt flera gånger nu att de har Engelsk vinter numera. Ingen snö, inga minusgrader, bara regn.
Visst händer det saker i vårt klimat, det tror jag att alla kan skriva under på som levt i 30 år eller så. Vem minns inte den fantastiskt härliga vintrarna i mitten på 1970-talet med 1 meter snö i Mellansverige. Och är det inte det här som är så motsägelsefullt. När man talar om den globala uppvärmningen så menar man att det ska bli varmare, men det man ser framför sig är faktiskt en ny istid för våra breddgrader. Så man får väl passa på att njuta av tidiga vårar och varma torra somrar ett tag... för snart är istiden här.
Tidstecknen visar att vi människor inte kan hantera naturens krafter. Det är som om naturen ger igen för människans slarv. Ändå tror vi att det räcker med att byta ut glödlampan mot en energilampa - så ska biffen vara klar. Biffen, den måste bytas ut mot något vegetabiliskt -visar en av dessa ödesrapporter - om jordens befolkning ska ha nåt att äta framöver. Även om vi skulle göra alla dessa förändringar, så tror jag inte att vi kan stoppa naturkatastrofen som höjer sig över oss som en jättevåg. Jag vill inte låta pessimistisk eller så, domedagsapokalyptiker är jag inte heller. Jag tror ändå att vi bör förändra våra livsmönster - om inte för miljöns skulle så för vårt människovärdes skull. Vi är ändå varelser med en fri vilja - i motsats till resten av skapelsen. Vi kan fatta intelligenta beslut och vår mänsklighet behöver vi stå för - oavsett om det leder till en förändring eller inte för jordens framtida miljö. Men det kan däremot betyda något för för vår livskvalitet och vårt samvete som människor.
Om vi nu står inför en oundviklig katastrof av ofattbara mått och livsstilssförrändringar inte kommer att ha större effekt än en droppe i havet, vad ska jag då slösa min energi och mitt liv på?
Det finns ett hopp. Ett hopp som inte beror på mig som människa. Ett hopp jag inte bygger själv. Bibeln målar upp framtiden i mörka orosväckande färger och former. Så det är inte bara vår tids vetenskapsmän som använder denna palett. Men Bibeln - som nu har påstått dessa saker om framtiden i tusentalsår - har en helt annan lösning i beredskap än vetenskapen och vår tids domedagsprofeter kommer med. Medan miljövetarna propsar på livsstilsförrändringar och förändrade livsmönster för att stoppa katastrofen, talar Bibeln om att katatrofen kommer att eskalera och inte stoppas förrän Jesus kommer på himlens skyar. Allt detta beskrivs i svepande drag i Matteus 24. Tecknet för tidens slut är att Jesus kommer på himlens moln i ära och härlighet - han som en gång skapade jorden gör ett sista besök och en sista räddningsaktion. Detta hopp vilar bygger på att Jesus en gång dött och uppstått för att rädda världen och människan. Inget dera av detta kan människan åstadkomma på egen hand.
Det finns hopp om en ny värld där alla gifter och all förorening är utplånat och jorden får en ny start. Det handlar inte bara om miljön utan också om människans livsvillkor och människans hela väsen. En ny start som redan börjar här och nu när man tar emot Jesus och låter sig förvandlas av hans Ande. Ett sådant liv borde leda till att vi tar ansvar för miljön och Guds skapelse omkring oss - inte för att förhindra hämnden för vår oansvarighet, utan för att låta Gud upprätta sin avbild i oss. För det krävs mer än livsstillsförrändingar för att förhindra den kommande katastrofen, så mycket mer än vi som människor kan ge. Skaparen själv behöver gripa in och ge oss en ny start.
Så det är egentligen värre än miljörapporterna avslöjar för oss. Men även lösningen är bättre, om vi öppnar Bibeln och vågar se oss själva i Guds skapelse. Hans nya skapelse.

Så är jag långt hemifrån igen

Har precis anlänt till Newbold College, vilket jag gör en gång i terminen för ett par veckors intensiva föreläsningar. Det är med dåligt samvete. Jag gör inte särskilt bra ifrån mig när det gäller studierna. Efter dessa två veckor kommer jag att ha ytterligare en uppsats att skriva - som aldrig blir av. Jag har visserligen satt två och en halv vecka till uppsatsskrivning i sommar, men så har jag ju redan två andra uppsatser som ännu inte är skrivna.
Men mitt största dåliga samvete, och även lite avundsjuka på frugan, Sabine, är att jag inte är hemma med min lilla ögonsten Mathilde. Jag får inte vakna upp med henne tryckandes eller sparkandes mig i sidan. Jag får inte höra hennes yrvakna prat. Inte göra vällingen precis så där som hon vill ha den. Inte halvligga i sängen med uppdragen rullgardin och mysa medan "Tilla" halsar i sig vällingen. Inte ha nöjet att få fart på hennes små ben och se till att toalettbestyren rullar på så att vi inte kommer för sent till dags igen... Allt det där som jag fasade för skulle bli jättejobbigt - med oss två lagom morgontrötta - har blivit både roligt och lite rutin. Vi lär känna varandra genom alla dessa ritualer. De samma dag efter dag. Jag är som sagt både lite avundsjuk på Sabine som nu får allt det där - men måste få upp Tilla ett par timmar tidigare - och har också lite dåligt samvete för att jag inte är hemma och hjälper till.
Ett åskväder håller på att torna upp sig över horisonten och jag har riktigt ont i huvudet. Kanske inte bara för åskvädrets skull, det var en jobbig resa hit med inställda tåg och insatta extrabussar som tog ett par timmar extra på sig genom den Engelska "landsbygden" utanför London.
Ja, detta ska väl inte bli symbol för dessa två veckor jag har framför mig hoppas jag. Vi väntar en föreläsare från Tyskland. Bra, enligt en av mina lärare här. Teologiska teman inom adventismen är ämnet för dessa två veckor. Med förläsningar från 8:30 - 12:00 varje dag. Sedan en hel del läsning och skrivuppgifter på eftermiddagar och kvällar antar jag.

Äntligen, tänker både jag och Mathilde

Äntligen kan jag börja mitt liv igen - om nu livet hade varit själva arbetet. Föräldraledigheten är slut för mig och Sabine. Nu börjar allvaret, och livet som det kommer att té sig ett tag framöver.
"Äntligen får jag visa att jag klarar mig på egen hand!" Det är vad vi tror Mathilde tänker nu när hon är 21 månader och får böra på dagis. Idag var hennes första riktiga dag, efter två veckors inskolning. Det har aldrig slagit fel. Varenda dag har hon tjatat om sin dagisfröken Åsa (på bilden) och barnen (vars namn hon lärt sig vartefter). Så fort vi kommer in på gården och barnen och fröknarna är ute, slutar fäderneshemmet och hennes lite undrande far att existera. Jag får ingen ögonkontakt när jag försöker säga "hej då". Inte ens Åsa får henne att vinka till pappa...
När jag flera timmar senare återvänder springer hon fram mot mig med ett stort leende, men lika fort tillbaka till leken. Hon ska inte gå hem. Hon har fortfarande massor av roligt att göra.
Det vara bara idag, på hennes första riktiga dag, som det blev lite svårt att sova middag utan pappas och mammas rutin. Det fick bli dagisfröken Sofias rutin istället. Men det gick det med efter ett tag.
Idag, när dagen blev så lång som dagarna kommer att bli framöver, så sprang Tilla (som hon kallar sig) fram med sitt stora leende. Men hon ville nåt mer. Hon ville upp i famnen och kramas. En lång stund. Sedan skulle hon fortsätta leka.
Då uppfann jag leken "nu ska vi ta på oss kläderna och gå hem." Och det funkade!
Ibland kan det nog också vara lite så där blandade känslor i relationen till Far där uppe i himlen.