Äntligen kan jag börja mitt liv igen - om nu livet hade varit själva arbetet. Föräldraledigheten är slut för mig och Sabine. Nu börjar allvaret, och livet som det kommer att té sig ett tag framöver.
"Äntligen får jag visa att jag klarar mig på egen hand!" Det är vad vi tror Mathilde tänker nu när hon är 21 månader och får böra på dagis. Idag var hennes första riktiga dag, efter två veckors inskolning. Det har aldrig slagit fel. Varenda dag har hon tjatat om sin dagisfröken Åsa (på bilden) och barnen (vars namn hon lärt sig vartefter). Så fort vi kommer in på gården och barnen och fröknarna är ute, slutar fäderneshemmet och hennes lite undrande far att existera. Jag får ingen ögonkontakt när jag försöker säga "hej då". Inte ens Åsa får henne att vinka till pappa...
När jag flera timmar senare återvänder springer hon fram mot mig med ett stort leende, men lika fort tillbaka till leken. Hon ska inte gå hem. Hon har fortfarande massor av roligt att göra.
Det vara bara idag, på hennes första riktiga dag, som det blev lite svårt att sova middag utan pappas och mammas rutin. Det fick bli dagisfröken Sofias rutin istället. Men det gick det med efter ett tag.
Idag, när dagen blev så lång som dagarna kommer att bli framöver, så sprang Tilla (som hon kallar sig) fram med sitt stora leende. Men hon ville nåt mer. Hon ville upp i famnen och kramas. En lång stund. Sedan skulle hon fortsätta leka.
Då uppfann jag leken "nu ska vi ta på oss kläderna och gå hem." Och det funkade!
Ibland kan det nog också vara lite så där blandade känslor i relationen till Far där uppe i himlen.
