Vi har varit i kyrkan i dag och haft KyrkSkoj med barnen. Temat var Jesus kortaste liknelser, den om skatten i åkern och den dyrbara pärlan (Matt. 13). Så vad ska man hitta på för pyssel för små rara adventistbarn med såna bibelberättelser, om inte göra lite skatter och pärlsmycken? För dig som inte känner till adventismen så väl kommer här en liten fotnot:Hos oss adventister råder ett visst motstånd mot utsmyckningar av kroppen. I Nordamerika är det endast begränsat till smycken med hudkontakt eller utan annat syfte än att just pryda kroppen - dyra guldklockor går alldels utmärkt, liksom allt dyrbart du kan hänga på kläder, måla på dig eller ställa på uppfarten utanför villan. I Europa har vi adventister alltid känt ett visst motstånd mot det inkonsekventa i detta och tålmodigt behållit våra vigselringar och ett och annat av ädel metall som gått i arv. Men ändå, vi önskar vara återhållsamma - för det är inte "konstfulla håruppsättningar och guld eller pärlor eller dyrbara kläder" som ska vara vår prydnad som kristna, utan "ett anständigt, blygsamt och återhållsamt uppträdande" som Paulus (1 Tim. 2:) och Petrus (1 Pet. 3:3-4) säger.
Mathilde är min lilla pärla, inte bara för att hon är så go och dyrbar för mig, utan också för att hon har öga för allt som är lite glittrigt och rosa. Även det måste ju Gud ha skapat och lagt i henne - oavsett vilka föresatser som vi som föräldrar hade när det gällde en jämställd uppfostran.
Vi är inte särskilt mycket för kroppsliga utsmyckningar i vår familj. Vi är kanske inte heller så goda exempel att följa när det gäller smak - men hon älskar halsband och små tjejiga saker, ni vet: spännen i form av små rosa kaniner och katter och hjärtan. Är vi och handlar kläder, tro inte att hon följer med oss till kläderna för att vara behjälplig med att prova ut rätt storlek. Vi kommer inte längre in i butiken än till barnbijouterierna - en orgie i rosa, glitter och små gulliga katter.
Det är nästan så man lider lite när man måste ut ur affären och de små händerna håller ett fast grepp om de elastiska pärlbanden som hänger i fina rader.
Så i kyrkan idag gjorde jag ett litet plastigt pärlhalsband till min lilla dotter. Det är lite av skuld, men också för att jag vet att hon tycker så mycket om det. Skuld, därför att jag ska åka bort en vecka i tjänsten. Hoppas att hon kommer ihåg att hon har en pappa... Kanske ett litet elastiskt halsband med rosa och lila små plastpärlor, fjärilar och blommor dopppade i pärlemorbad i Kina någonstans, kan påminna henne. Jag vet att hon har längtat efter just ett sånt...
Nä, jag bara skojar. Inte om att jag faktiskt gjorde halsbandet - titta lite närmare på bildbeviset ovan. Men jag vet att hon kommer ihåg mig och älskar mig - nu har hon bara ännu ett litet bevis på min kärlek till henne. Ibland måste man gå ur sin komfortzon. Göra det där man inte hade tänkt göra, för att vara principfast och lite tråkig. Då blir det rosa med pärlemor.
Här ser ni i alla fall hur glatt hon springer ner för strömbacken, "bakom" vårt hus.
Fort ska det gå, så håret fladdrar. "Spinga, pappa, spinga!"
