Idag publicerade tidningen Dagen en artikel om "Sabbatsfirande en växande trend". Själv är jag uppvuxen i en sabbatsfirande kristen familj sedan tre generationer. Och jag har märkt under senare år att vi inte är ensamma om att ha upptäckt sabbatens välsignelser. Det kan ju lätt bli så i en liten, ibland marginaliserad, subgrupp inom kristendomen. Och just vårt sabbatsfirande har ju ofta varit just det som har marginaliserat oss.
Därför är det med stor glädje jag läser artikeln i Dagen som visar att det finns människor i flera kristna sammanhang som har upptäckt att kristna kan njuta ett evangeliskt (i motsats till lagiskt) sabbatsfirande. Dock visar de flesta kommentarerna till artikeln att sabbatens välsingelser måste upplevas innan man kan komma med initierade kommentarer och invändningar.
Tyvärr tar många kristna genom historien parti för fariséernas inställning till Jesus sabbatsfirande. Lite överraskande kanske för någon. De flesta som förkastar sabbatsfirandet och kallar sabbaten lagisk (något kännetecknande för Gamla testamentet och judarna) tror ju att de försvarar Jesus inställning till sabbaten! I Johannes evangelium konfronterar Jesus fariséernas lagiska sabbatsfirande inte mindre än sju gånger genom att göra underverk - avslöja sin gudomlighet, sin sanna Messiasidentitet. Han försvarar ett sant sabbatsfirande och riskerar vid flera av dessa tillfällen sitt liv. Istället för att försöka förstå vad Jesus finner så viktigt med sabbaten, har just detta många gånger använts som ett kristet argument mot att fira sabbaten. Jesus var inte mot sabbaten eller sabbatsfirandet eller att lyda Guds bud. Det han angrep var en förvriden syn på sabbaten och en laglydnad som bara var ett spel för gallerierna. Istället för sabbatsvila hade fariséerna byggt upp en tradition och ett tankegods kring sabbaten som gav människor bördor som var omöjliga att uppfylla.
Vad får kristna (eller snarare historiskt den kristna kyrkan) att tro att vi kan ignorera sabbaten som Gud själv instiftade i begynnelsen?
För oss sabbatsfirande adventistkristna är det Jesus Kristus som person som står i fokus för vårt sabbatsfirande. Vi tittar inte på rabbinska regler för sabbatsfirandet, utan på Jesus. Jesus gjorde gott på sabbaten - sabbaten påminner oss om den värld som en gång skapades och då allt var gott och håller hoppet vid liv om att Herren snart ska återskapa allt det goda. Därför vill vi ägna denna dag åt att göra hans gärningar och vila från våra egna (Heb. 4:10). Sabbaten är inte för oss en sysslolös dag, utan en dag som ägnas åt gudstjänst i form av tillbedjan, lovsång och att göra gott mot våra egna och andra.
Det finns en risk med att fira sabbaten - en risk med allt som får oss att tro att vi kan förtjäna vår väg till himlen. Det gäller inte bara sabbaten. De flesta av oss tycker att vi är rätt ok, snälla människor som inte gör alltför elaka saker. Händer det inte ibland att vi tänker att Gud har lättare att rädda oss av den anledningen? Visst finns det stunder då en sabbatsfirande adventist tänker att sabbatsfirandet gör det mycket lättare för Gud att rädda mig! Lagiskhet är en fråga om inställning, om självinsikt och gudsinsikt. Vår utgångspunkt som sabbatsfirande adventister är att Gud gett oss sabbaten som en välsignelse. Sabbaten är ett tecken på att Gud är Skaparen, jag är skapad. Sabbaten påminner oss om att det är Gud som är helig och kan göra oss heliga, vi är syndare i behov av nåd, förlåtelse och helighet. Sabbaten är inte i första hand ett budord, utan en relation. Guds bud påminner oss bara om när vi tappat bort denna relation.
Visst finns det ett visst mått av Kristusskugga i sabbaten, vi kan redan här och nu vila i Kristus. Det finns många skäl att tro att Paulus inte syftade på sabbaten som firas varje vecka i Kol. 2:16, utan på de sabbater som hörde Herrens högtider till och som otvetydigt är en skugga av det Kristus har gjort och ännu kommer att göra för oss i den heliga historien. Veckosabbaten fanns flera tusen år innan ett judafolk fanns som fått budet att fira Herrens högtider, och den kommer att fortsätta firas ända in i evigheten enligt Jesaja. Sabbaten är en liten smula tid som vi får uppleva som har sina rötter i Edens oförstörda trädgård, en försmak av den nya jorden som vi fortfarande väntar på. Sabbaten är inte endast en skugga som fått sin verklighet i Jesus Kristus, den bär fortfarande med sig ett löfte om framtiden, ett hopp vi behöver påminna oss om. "Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta..." (Heb. 4:9).
Om nu sabbatsbudet bara är en skugga uppfylld i Kristus död och uppståndelse, hur kommer det sig att samma individer ofta framhåller att söndagen ska firas i stället för sabbaten till minne av uppståndelsen? Har Kristus fler än en skugga? Eller är det en annan skuggfigur som vi uppmanas följa?
Jag ber om Guds sabbatsfred över alla dem som träder in i Jesus Kristus alldeles välsignade vila denna sabbat!
