Så har även jag hamnat där, inträngd i ett hörn och överaskad. Ilskan kommer över mig som en ångvält, bakifrån utom syn och hörhåll. Mathilde, som nu passerat 1,5 årsstrecket, söt som en docka som precis lärt sig krama och pussa mamma och pappa kan nu också driva en vuxen man till vansinne. De som känner mig vet att jag inte blir alltför lätt arg - jag kan i alla fall dölja det rätt bra.
Den här morgonen hade jag och Mathilde en tid att passa. Mathilde kände det på sig och tänkte inte samarbeta. Den vanliga rutinen skulle följas, men Mathilde tänkte sätta pappa på prov denna morgon. Hon skrek och kastade sig, envisades med att göra allt tvärtom. Inte nog med att hon själv gör sig illa genom att kasta sig mot väggar och golv, man krossas på insidan av att göra illa henne även genom att hålla henne borta från de allra hårdaste kanterna.
Till slut rann det över, som sagt. I panik börjar jag slå händerna i golvet för att få ur mig energin. Rusar in i vårt sovrum och slänger igen dörren med en smäll och börjar boxas med resårmadrassen. Chockad över de mörka känslor som väller över mig och ur mig hör jag inte hur Mathildes trilska skrik har tystnad och istället tagits över av förtvivlad gråt.
Själv gråter jag också och försöker lugna ner mig innan jag öppnar dörren igen. Mathilde klamrar sig fast vid mitt ben och vill upp i famnen som hon alldeles nyss försökt vränga sig ur med våld. Vi gråter båda två och kramas. Så här ville vi inte ha det egentligen. Hur kunde det bli så?
En timme försenare samarbetar Mathilde utan att jag ens behöver påpeka vad som ska göras. En vän ringer och har några frågor. Jag berättar vad som hänt och känner mig förtvivlad. Hon säger att det där händer var och varannan dag med deras 2,5 åring. Jag tröstar mig för den här gången och tänker förtränga kunskapen.
Njuta av dagen som är idag. Inte låta mig stressas av överenskomna tider eller överföra undertryckt stress på min dotter. Vi ska ta det lugnt. Jag är ju föräldraledig. Varför passa tider? Det blir det ju tillräckliga övningar för när dagis börjar.
När jag kommer till den avtalade tiden förklarar jag mig och säger att Mathilde lyckades göra mig galen...
De andra i rummet är barnlösa, med undantag av en som har en 3 månaders bäbis som sover och äter.
- Inte kan väl hon som är så söt göra något sånt, säger de alla med en mun.
Ingen tror mig. Jag är förälder.
