Känner mig just nu irriterad över att höra om temakvällen i svt2 med titeln "Barnatro" och samtidigt inte kunna se den. Jag läser programpresentationen på svt.se. Visst får man ställa frågor - frågor ska ställas, men ibland säger frågor mer än svar: "Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små eller ska de få välja själva?... Har barn rätt till att själva skapa sig en kunskapsgrund eller ska föräldrarna få välja det alternativ de tror är bäst för barnens utveckling?"
Dessa frågor väcker större frågor. Vad är det för ett samhälle som föder dessa frågor?
Vem står närmast barnens bästa om inte föräldrarna? Eller är det särskilt utbildade pedagoger? Speceillt lämpade politiker? Av vilken ideologisk färg? Kan man uppfostra barn till areligiösa och apolitiska varelser? Vilken ideologisk och politisk gruppering är intresserad av att ta över våra barn innan vi föräldrar hunnit påverka dem för mycket? När ska barnet ha frihet att själv välja sin världsbild och tro? Vid 12 års ålder? Vid 15 år eller 18 år? Vem har då rätt att ge dem den kunskap de behöver för att fatta ett informerat beslut?
Som förälder blir man bara ledsen och undrande. Tillhör jag den där utopiska gruppen föräldrar utan några farliga föreställningar om världen och som får fortsätta ge mitt barn av min visdom och livserfarenhet? Vem ska jag gå till för att få saken avgjord? Jag vill veta nu, så jag inte gör mitt barn någon fortsatt skada och kan anlita bättre lämpade vårdnadshavare.
Det blir värre
Sedan när man läser programtablån för kvällen om vilka dokumentärer och filmer som ska ligga till grund för studiogästernas och vi tvtittares slutsatser blir man mörkrädd. "The Virus of Faith", "Halleluja-bröllop" och "Jesus camp". Nästan allt av tro som presenteras under kvällen tycks vara mer av det suspekt karismatiska och högerkristna slaget. Knappast representativt för det stora flertalet kristna i Sverige idag. För den vanlige fördomsfulle tvtittaren blir bilden av troende människor obalanserad - även om jag kan beundra ungdomarnas mod och tro i "Halleluja-bröllop". Men deras livsval passar sig liksom inte riktigt i vårt frigjorda Sverige. "Jesus Camp" må handla om uppriktigt troende människor - med all respekt - men kristendom blandat med politiska maktambitioner känns otäckt. Vi är många kristna som gärna ser att det inte ens betraktas som kristendom. Men vilka slutsatser kan man egentligen dra av dessa utgångspunkter?
Som sagt, jag finns inte i landet och kan inte se programmen men känslan som texterna i programpresentationen ger, får mig att känna mig illa till mods.
Inget av det som visas representerar mig som troende. Snarare tycks det förstärka nidbilden av mig som kristen. Och utifrån nidbilden ska man dra den väl avvägda och balanserade slutsatsen.
När jag och Sabine, min fru, pratar om detta på telefonen suckar vi. Så klart vi vill att vår lilla dotter ska välja Jesus när hon blir stor och kan fatta sina egna beslut. Men vilken förälder - troende eller ej - vill ha barn som aldrig blir vuxna och som inte är självständiga och inte kan fatta sina egna beslut? Frågorna som ställs på svt.se och som jag inleder med förutsätter någon slags tes att alla barn som växer upp i kristna familjer - och då särskilt snäva, rigida och icketänkande kristna familjer (för att måla upp en karikatyr) - automatiskt, som icketänkande mähän, tvångsmässigt väljer att bli kristna när de får välja själva (om de nu får välja).
När jag ser omkring mig och min erfarenhet med att arbeta i kyrkan så kan man egentligen inte förutse vilka barn som kommer att stanna i tron och vilka som kommer att välja bort tron. Utan att vilja såra någon, så är min känsla den att ju hårdare och strängare kristen uppfostran desto större vilja hos barnen att bryta sig loss. Risken är att barnen som vuxna sedan lever med ett negativt beroende - en känsla av att de aldrig kan fatta ett beslut självständigt från sina föräldrars vilja och tro. Alla deras beslut relateras till barndomen och fattas som en motreaktion.
Barn som fått smaka på en positiv och varm kristna tro och livssyn genom sina föräldrar och som fått bekräftat under sin uppväxt att de kan göra sina egna val och respekteras för det har mycket större chans att välja en positiv och innerlig kristen tro.
Så med tanke på det kan jag inte förstå svt:s temakväll som något annat än ett obalanserat angrepp på den kristna tron och barnens rätt till sina föräldrars livserfarenhet och livssyn. Visst, sen kan man säkert diskutera hur barn far illa i en vuxenvärld som inte bryr sig om dem och inte ens tänker på deras bästa - men det är en värld utanför den kristna kyrkan (för det mesta).
Bara ett litet PS: När jag själv gick i en kristen friskola på gymnasiet slapp jag bli mobbad för min spinkiga lekamen och annat som jag inte ens vill nämna. Dessutom fick jag lära mig allt som läroplanen krävde (evolutionsteorin och sexualkunskap - till och med utförligare än i det kommunala högstadiet, tack Ingrid) och lite till. I den kommunala skolan hade jag inget alternativ till evolutionsteorin - i den kristna friskolan hade jag både ett och två alterantiv till evolutionsteorin (skapelseberättelsen/teorin och designteorin som bara var i sin linda då). Valmöjligheter får man inte om utbudet av livssyn och tro är ensidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar