Sabbaten är här

Fredagen blev en innehållsrik dag, så jag hann inte - och orkade inte - skriva något om den.
Dagen inleddes med en predikan av Laurence Turner, lärare på Newbold och kanske en av vår divisions bästa förkunnare. Han talade om "en inbjudan till ödmjukhet" och inledde lite av dagens bit av temat för denna pastorskonferens.
Daniel Duda, tidigare lärare på Newbold och nu en av divisionens ledare, talade sedan om att kunna följa med i förändringar. Vi tänker ofta att Gud är oföränderlig, så därför ska inte heller hans församling förändras. Men vi glömmer då att det är Gud som i sin oföränderlighet ständigt uppmanar oss till förnyelse och förändring. Att inte förändras eller förnyas är det samma som att vara död. Endast i graven finns ingen förändring. Allt i Guds skapelse, allt som lever, förnyas och förändras - så också församlingen, om den lever och är sund. Den måste anpassa sig efter nya behov och kallelser från Gud. Han delade upp anledningarna som kräver förändring: tekniska utmaningar/problem (där vi förstår problemet och känner till lösningen, det handlar bara om att tillämpa lösningen på rätt sätt) och utmaningar/problem som kräver anpassning (där vi behöver pröva oss fram och där lösningen handlar om att vi måste förändras, inte bara att möjliga lösningar ska tillämpas på rätt sätt eller bättre).
Hans föreläsning finns i sin helhet på www.ted-adventist.org/epc. Där kan du även nu se i direktsändning de program som återstår denna sabbat.
Erich Baumgartner, österrikare som numera arbetar i generalkonferensen i USA, föreläste om ledarskap den dag då vi skulle vandra ödmjuka inför Gud. Det blev en ödmjukande erfarenhet, att se hur en ledare utveckas och att vi alla behöver gå igenom stadier som inte är så roliga för att bli bra ledare i Guds församling.

Eftermiddagen hann jag inte med några möten. Missionären måste blir klar i början av nästa vecka och jag har fortfarande sidor kvar att göra. Hann inte så mycket som jag önskade ändå - man är rätt matt efter tre, mer än timslånga, föreläsningar.

Fredagskvällen avslutades med nattvardsgudstjänst. Dress code: suit and tie. Jag hade ju inte tagit med någon slips, och någon kostym ville jag inte släpa med. Så man kände sig ganska utanför till att börja med, bland alla öst- och sydeuropéer som klär sig så pastoralt korrekt. Jag råkade gå ensam till det avancerade upplägget för fottvagning, mötte bara kända ansikten som redan hade tvagit varandras fötter - antingen i det avancerade upplägget eller i kanalen intill. Jag fick en så olustig känsla i magen av ensamhet och utsatthet att jag bara vände om i hallen och gick ut igen.
Jag förstår de medlemmar i våra församlingar som känner olust inför fottvagningen. Känner man sig det minsta ovärdig eller ensam, är fottvagningen kanske det värsta man kan drabbas av i församlings "gemenskapen". Denna ödmjukhetshandling är känslig och borde skötas med större omsorg och känsla för främlingsskap och utanförskap. Om man känner att inte ens de hedersamma kroppsdelarna, de vi visar för varandra ständigt, möts med undvikande blickar och utan omtanke, hur ska man då kunna visa de mindre hedersamma fötterna?
Situationen var både lik och olik den då Jesus reste sig från bordet, tog av sig sin mantel och knöt en linneduk runt höften och började tvätta sina lärjungars fötter. Där fanns kärlek och omtanke, där fanns sann ödmjukhet och längtan att tjäna. Lärjungarna satt stela och blev både upprörda och förundrade. Det fanns ändå inget att känna rädsla inför när Jesus böjer sig ner och drar fram tvättfatet och kannan. Men att möta ett businessklätt gäng med okända pastorer, uppradade på tysta och allvarsamma led för att på rullande band tvätta varandras fötter - det blev lite för mycket för mig. Uppmaningen att vi skulle frambringa en stämning av "reverence" tedde sig bara skrämmande. I verkligheten fick den bara en helt annan effekt. I alla fall på mig.

Efter kvällsmat blev det så dags för en mycket stämningsfull nattvardsgudstjänst som leddes av Kren Holford, en kreativ pastor som var på sommarens familjeläger, och allas vår Bertil Wiklander. Jag orkade inte sjunga med i sångerna, jag hoppades bara att jag skulle orka vänta tills det var min tur att få ta del av bröd och vin bland alla dessa 900.

När jag skriver detta är jag utvilad efter en god sabbatsnattsömn. Längtar hem. Och ser fram emot en sista dag av möten och gemenskap. Sabbatsgemenskap. Jag har satt på mig den slitna kavajen jag iddes ta med mig i resväskan. I hopp om att smälta in.